Förlossningsberättelse
Publicerat den

Här kommer den efterlängtade berättelsen om hur min och Johans lilla ängel Julia kom till världen! :}

Fredag 21/5
Jag skrev om början på fredagens händelser i det här inlägget, så läs det ifall ni har missat det så slipper jag upprepa allting! ;) Det här lär nog bli ett långt inlägg i alla fall.

Nu ska vi se vart vi ska börja. Jag är ju kvar med mamma på hennes jobb på fredagen och åker sedan hem med henne. Hemma så fortsätter värkarna att komma med ganska jämna mellanrum men jag äter tacos och tittar på tv som vanligt. Lägger mig vid 22-23 men kan inte somna pga. att det gör så ont i ryggen. Testar alla möjliga olika ställningar men efter 2 timmar inser jag att det är omöjligt. Jag ringer förlossningen och frågar om jag bör komma in igen? De säger att jag väljer själv, men jag är välkommen om jag känner att jag vill dit. Jag packar ner ytterligare saker i bb-väskan och åker sedan in till förlossningen med mamma och Johan runt 00:30 den 22 maj.

Lördag 22/5
Inne på förlossningen kopplade de på CTG-kurvan igen för att mäta värkarna. De var inte särskilt starka (då kände jag mig lite klen..) Jag var öppen 1 cm. Mamma åkte snart hem och jag och Johan fick ett rum att sova i. Där låg jag och vred och vände på mig av smärta, trots 2 alvedon och en stekhet riskudde tryckt mot ryggen. Sov i ungefär 15 minuter allt som allt den natten. Drack otroligt mycket blandsaft kan jag tillägga.. Mitt under all smärta så frågar jag barnmorskan om hon tror att jag kommer att få en bebis idag, och hon svarar, nästan chockat: jaja, absolut! Det är klart! Så underbart <3 Den här tiden var jag öppen 2 cm.

Vid 5-6 tiden på morgonen förflyttades vi in till ett förlossningsrum, nr 12 om jag inte minns helt fel. De sätter på CTG-maskinen igen för att mäta värkarna och jag får även en kanyl i handen där jag får antibiotika och dropp. Rummet var ljust eftersom det var fint väder ute, men eftersom fönstren var sådana där fönster som är på toaletter så såg jag inte ut någon gång. Radion var igång och vi kom fram till att det under hela dagen spelades ungefär 4 låtar, flera gånger om. Barnmorskor kom och gick eftersom de bytte personal allt eftersom, men jag måste säga att alla barnmorskor vi hade var riktigt bra! Jättesnälla och väldigt förståeliga. Redan på förmiddagen så känner jag av värkarna väldigt mycket mer än innan, och jag får lustgas att stilla mig med. Själva gasen i sig luktar inget, men när jag slutade andas in den så luktade det allt annat än gott. Riktigt vidrigt!! Barnmorskorna sätter även in en liten sak på Julias huvud som ska mäta hennes hjärtslag (CTG:n är fortfarande på). Snöret fästs i mitt ben vilket gör att jag får ännu mer slangar och snören att hålla ordning på. "/

Har egentligen inte så stor koll på vad som hände sen. Värkarna blev allt mer olidliga och jag hade så ont i mina lår! Smärtan satt inte i magen eller ryggen, utan i låren av alla ställen. Jag kämpade på med lustgasen och det var riktigt skönt när jag såg att värkarna låg på nivån 100. När jag hade gått hemma och gnällt över smärtan låg värkarna på knappt 40... Ju mer lustgas jag fick desto mer borta blev jag och tillslut var jag knappt medveten längre. Spydde en gång också, olyckligt nog hann jag inte be om en spypåse i tid.. Hörde lite röster då och då som sa att jag fortfarande var medveten och att de borde sätta dit EDA-bedövning. Den skulle göra så att smärtan vid värkarna minskade, men skulle dock dra ut på det lite. De frågade om jag gick med på det, och jag svarade något i stil med: gör vad ni vill! (Smärtan var olidlig)
En narkosläkare kom in och körde in ett antal sprutor i ryggen på mig (kändes knappt) som omkring 20 minuter senare började att verka. Vilken underbar känsla det var. Ingen känsel i varken ben, mage eller rygg. Det jobbiga var dock att jag inte kunde gå eftersom benen vek sig. Eller rättare sagt, jag kunde inte röra på benen! Dessutom kunde jag inte kissa heller, så jobbigt. De tappade mig 3 gånger på urin, något jag var rädd för i början men som i slutet inte var så farligt. Jag var ju ändå bedövad! De tog även hål på hinnorna så att fostervattnet rann ut, det var blött och jag var riktigt glad över att jag slapp få en massa vatten i sängen eller liknande. Det hade nog blivit till att köpa en ny säng!

Lilla Julia låg i ansiktsbjudning vilken innebär att hon låg med ansiktet framåt mot "utgången". Det skulle fungera att föda så sa de, men det skulle bli jobbigt så vi bestämde oss för att jag skulle göra lite olika övningar för att få henne att vända på sig. Först och främst så skulle jag ligga på sidan i 5 minuter, sedan skulle jag byta sida. Så gjorde jag under en halvtimmes tid. Efter det fick jag ställa mig upp i sängen på alla fyra, riktigt jobbigt eftersom benen inte bar mig. Kan tänka mig att jag stod så i 20-30 minuter. En stor pilatesboll blev nästa steg och på den satt jag länge och väl och gungade fram och tillbaka, lutad över sängen för stöd. Mådde illa och spydde en gång.

Jag öppnade mig bra fram till 6 cm, då tog det stopp en stund. Men tiden på pilatesbollen gjorde att jag öppnade mig resten. Julias hjärtljud var bra hela tiden, hur pass dåligt jag än mådde, det var skönt! Vid 18:45 på kvällen började krystvärkarna. Jag hade under hela graviditeten varit inställd på att föda när jag stod på alla fyra, men det sket sig när jag märkte att det inte var särskilt behagligt (främst för att jag inte orkade hålla mig uppe med benen). Barnmorskan tyckte inte att jag skulle ligga på rygg, så det fick bli ett mellanting. Jag låg på sidan, höger sida, med ett ben på en ställning som gjorde att magen klämdes av min ganska konstiga ställning. Där fick jag ligga och krama om mitt vänsterben samtidigt som jag skulle trycka hakan mot bröstet för att kunna ta i så mycket som möjligt. 19.17 kom älsklingen ut. Det första jag sa när hon var ute var: säg inte vad det är för kön!! Det fick jag själv se sen, och på något sätt kändes det så naturligt att det var en tjej även fast jag hela tiden trott på en pojke (fast i början trodde jag på tjej, under allt illamående).

Barnmorskorna vände och vred på henne och klappade och "slog" för att hon skulle skrika, men inget skrik. Jag fick henne till bröstet snabbt för att kunna se henne, sedan sprang de iväg med henne. Johan sprang med. Jag var så otroligt trött under tiden att jag inte riktigt vad medveten om vad som hände, men strax var de tillbaka och lilla Julia hade fått en söt liten mössa på sig. Hon mådde bra och det hade bara varit lite för mycket fostervatten i vägen för skriket. :} Hon var så fantastisk, så vacker, så underbar. Mörkt hår, en liten mun och ganska svullna ögon. Hon kisade lite för att titta på oss. Medan jag blev sydd ett antal stygn satt Johan med henne i en fåtölj och man såg hur de tittade på varandra, så gulligt! ♥ (Kan tillägga att bedövningen för stygnen sved som tusan, men själva stygnen kändes ingenting alls.)

Jag var så trött, så otroligt utmattad efter dagens arbete och brist på sömn så tillslut såg jag ingenting på mitt högra öga. Typiskt att bli blind nu nu jag fått barn tänkte jag, men jag var så trött att jag inte bekymrade mig mer över det. Fikat som alla säger är så gott var inte särskilt lockande för min del. Jag åt en smörgås och drack en kopp varm choklad. Det fick räcka. :} Johan fick ta 3 mackor, 1 kopp choklad och 2 glas cider. ;) Han var så snäll under hela förlossningen. Hjälpte till och gav mig dricka när jag ville ha det och masserade min rygg när den gjorde ont. ♥

Vikt: 3700 g
Längd: 51 cm
Huvudomfång: 36,5 cm
Född i: vecka 40+0. (En punktlig liten tös!)

Efter ett tag bar det av till våning 4 och till bb, där stannade vi i rum 37 till måndag eftermiddag. Under den tiden hann vi bland annat bada henne en gång (Johan gjorde det) och hon vägdes igen innan hemfärd. Hon hade gått ner 220 g vilket var helt perfekt. De får gå ner 10 % av sin födelsevikt, dvs. att hon hade kunnat gå ner 370 g.

Jag tror att jag har fått med det mesta, hoppas det! :}
Bilder från förlossningen har Johan i sin mobil, jag ska försöka få tag på dem!




 Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Vilken fin berättelse. Å lite läskig, som förlossningsberättelser är. Jag minns hur förbannat ont det gjorde när jag läser dina ord.



Nervöst at hon inte skrek med en gång, fast det är ju tydligen vanligt. Jag har en bekant vars barn inte heller skrek, men mamman var inte orolig hon visste att det var så ibland, men det lilla barnet skrek aldrig. Hon dog. Fy fan.



Vi ska vara glada som han fått med våra barn hem från BB.



URL: http://bloggande.ninaruthstrom.se


 Sandra Ström

Annie som jag fick en dag efter beräknat räknade dom som 40+0, så detdär med 39+6 stämmer nog iallafall. För 40 veckor exakt blir ju dagen efter eller hur man ska säga. ^_^



URL: http://sanndrastrqm.blogg.se/


 zasata - en emetofob

Vilken fin berättelse.



URL: http://zasata.blogspot.com





 NAMN
 

 MAIL


 URL


 SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?