Nu har jag kommit in i graviditetens absolut sista tid, äntligen! Vi har längtat & väntat så himla länge nu känns det som. Ända sedan den 28 augusti för att vara mer exakt.. Julia & David var de absolut första som fick veta, så ni kan ju tänka er vilken evighet det här måste ha känts som för Julisen! Jag tänkte i vilket fall som helst skriva en sammanfattning av den här graviditeten, för idag är jag i graviditetsvecka 39 {38 +1} och det kan ju faktiskt hända när som helst.

 

Det första tecknet på att något stod annorlunda till med min kropp var ömma bröstvårtor och ett svagt illamående på mornarna. Detta hade jag redan i slutet av augusti/början av september. Faktiskt så höll det där svaga illamåendet i sig hela september, men under helt andra former än vad jag upplevde med Julia. Jag spydde aldrig av det, och tog jag en Postafen när jag gick och la mig så kände jag ingenting när jag vaknade.

 

Under oktober kände jag mig vidrig! Håret på framför allt benen växte så det knakade, och det kändes varje dag som att jag klenat in ett smörpaket i håret. Ofräsh är väl bara förnamnet! Mådde lite illa även den här månaden, men bara när jag inte ätit på en stund. När november kom avtog dock illamåendet, men istället kände jag av mitt låga blodtryck {98/58} och spydde en gång på grund av det. Självklart när jag var på jobbet... Något riktigt positivt under november var dock att jag började känna små, små rörelser samt att vi var på ultraljud! En fantastisk upplevelse som verkligen är värd att upplevas! Man kan kanske tycka att första gången {alltså som förstföderska} ska vara så himla speciell, men jag kan nästa tycka att det är mer speciellt {eller i alla fall lika speciellt!} att uppleva det en andra gång. Så har i alla fall jag tänkt den här graviditeten: tänk att man får vara med om det här underbara EN GÅNG TILL! :D Så fantastiskt och jag känner mig väldigt lyckligt lottad. ♥

 

I december kom rörelserna igång ordentligt och på juldagen kunde David för första gången känna även han. Första januari kunde jag se rörelserna utanpå, och under den här perioden mådde jag fantastiskt bra! Absolut ingenting att klaga på. Anledningen till att jag vet datumen är att jag skrivit ner i min gravidapp varje gång det har hänt något, haha. De dagar jag inte har skrivit något har alltså ingenting speciellt hänt. Perfekt! :} Dock kände jag i januari/februari att bebisen började bli stor då det började trycka väldigt mycket upptill. Det där svidet i övre delen av magen som jag skrivit om förut började komma. Det enda egentligen som varit lite jobbigt under den här graviditeten. Men i och för sig. Jag har under tiden också haft maginfluensa två gånger samt en rejäl förkylning. Det trodde jag faktiskt inte, eftersom jag var frisk hela tiden med Julia. Inte ens en snorig näsa! Men jag antar att man inte har samma immunförsvar när man har ett barn på dagis. ;}

 

I slutet av februari tyckte jag att bebisen var väldigt lugn. Kanske lite för lugn? Jag kände små buffar varje dag, men inga ordentliga rörelser och kullerbyttor som det hela tiden pratas så mycket om. Jag ringde in till förlossningen och förklarade läget, och turligt nog fick jag komma in samma dag så att de kunde undersökas saken. {Självklart blev det ett väldigt liv på bebisen så fort jag slagit numret till förlossningen.. haha, så typiskt!} Det jag oroade mig för var att bebisen kanske låg konstigt och därmed inte kunde röra sig ordentligt. Allt såg dock bra ut och det enda de kunde säga var att bebisar har olika personligheter. Bara för att Julia gjorde akrobatiska konster i magen hela tiden så behöver inte den här bebisen göra det. Med de orden åkte jag hem igen, och sedan dess har bebisen sparkat & haft sig konstant. Antagligen för att visa att han eller hon minsann inte alls är någon lugn bebis som vi trodde! ;}  Men jag är glad att jag fick komma in och kolla - jag fick ju även se bebisen igen med ultraljud! ♥ En liten tumsugande krabat, hihi.

 

Jag har hela tiden känt mig väldigt smidig vilket är väldigt skönt. Om det beror på att bebisen ligger bra i magen eller att jag helt enkelt hållit igång och inte varit sängliggandes hela tiden, det vet jag inte. Men skönt är det! Jag har ökat i vikt med ca 12 kg nu, och jag hoppas att jag kan stanna där tiden ut. Många tror att jag kommer föda innan beräknat, varför vet jag inte. Men den får gärna komma ett par dagar innan, eller på beräknat! :}

 

Nu de sista veckorna har jag varit lite andfådd till och från, till exempel när jag legat på rygg i sängen och haft huvudet för lågt. Såklart känner man sig också väldigt tung när man ska upp för trappor eller resa sig från golvet. Även balansen känns en aning rubbad, haha!

 

I vecka 37 tyckte barnmorskan sig känna att bebisen var fixerad, men igår {vecka 38} ringde hon och frågade om jag ville komma ner så att hon fick känna ytterligare en gång. Även en annan barnmorska fick känna & klämma lite, och de var tillsammans överens om att bebisen absolut ligger med huvudet neråt. Skönt! :} Dock hade jag verkligen känslan av att bebisen var fixerad, då jag känner mig smidig och inte alls blir andfådd längre.

 

Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar av den här graviditeten egentligen. Jag vill inte påstå att jag var rädd eller nervös för att behöva uppleva samma hemska illamående även den här gången, men det kanske är min lugna inställning som gjort att graviditeten flutit på bra? :} Man tar det som det kommer, helt enkelt!

 

Vissa dagar har jag haft riktiga "skitdagar" då man legat på soffan och inte haft energi eller ork till någonting. Som tur var har David funnits vid min sida och tagit hand om Julia dessa dagar. Inte för att det har varit så ofta, men jag vet att det var några dagar under hösten som de fick åka iväg och göra något själva. Besöka en bondgård bland annat, vilket Julia än idag kommer ihåg och vill uppleva igen! Underbart, då behöver inte jag ha något dåligt samvete för att jag inte orkade/kunde följa med. :}

 

Jag har inte någon som helst aning om vad det är som ligger och rör sig där inne i magen, men första känslan var som jag nämnt tidigare - en pojke! Vi får se om den känslan stämmer, eller om det är en liten flicka som jag de senaste veckorna nu har börjat tro. Jag både älskar & hatar känslan av att inte veta! Men det är faktiskt värt det. Jag vill ha den där överraskningen sen inne på förlossningen! :}