Besök på förlossningen
Publicerat den

Igår förmiddag bestämde jag mig för att ringa in till förlossningen och höra mig för angående lilla bebisens rörelser. Till skillnad från Julia så verkar den här bebisen vara mer chill, om man säger så, haha! En lugn liten krabat helt enkelt, som inte gör kullerbyttor i onödan. Jag berättade att bebisen varit lugn hela graviditeten, samt att jag har moderkakan i framvägg och vet att den kan dämpa känslan av rörelserna. Men nu när bebisen är så pass stor borde man väl kunna känna hyfsat mycket ändå? Små buffar känner jag dagligen, men avsaknaden av rejäla rörelser {som får magen att helt ändra form} gjorde att jag började undra om den kanske låg dumt eller liknande. De blev inte särskilt oroliga på förlossningen, i och med att jag upplevt det såhär under hela graviditeten, men jag fick ändå en tid på eftermiddagen för att se till så att allt såg bra ut.
 
Kl 15 var jag på plats och jag blev inropad av en urgullig barnmorska strax efteråt. Jag fick komma in i rummet där jag satt och duschade varmt för att lindra värkarna under förra förlossningen... Härliga, smärtsamma minnen! Skönt att vara där utan att ha ont! Sängen var i alla fall lika skön och jag fick ligga där med en CTG under ungefär 10 minuter. Barnmorskan sa att apparaten kan ta allt från 10 minuter upp till en timme. Ooh, jag ville INTE ligga där en timme och känna mig stressad för att jag behöva hämta Julia som befann sig hos mamma en våning nedanför.. Men apparaten gjorde snabbt klart för sig hur det verkade, och var färdig efter 10 minuter. Hjärtljuden låg mellan 120-160 slag/minut. 
 
Medan jag låg i sängen och inväntade resultat så passade jag på att öva synen lite. Jag har blivit sjukt närsynt av allt dator- och telefonsittande att jag knappt kan läsa saker på 1 meters avstånd. På dörren till rummet satt det en lapp med stor text på. Visserligen var det ganska mörkt i rummet, men jag försökte verkligen koncentrera mig på att läsa vad det stod. Svårt! Gissade mig till det allra mesta, vilket känns fruktansvärt. Jag är ju bara 22 år.. Och jag har redan förstört min syn!? Kan tillägga att det var ganska 2-3 meter till dörren och texten.
 
Hjärtljuden såg hur som helst helt normala ut, vilket jag aldrig tvivlade på i och för sig. Men lika bra att kolla upp när man ändå är där! :} Fick sedan träffa en annan helt fantastisk barnmorska som tittade med ultraljud. Ni kan ju gissa hur mycket jag försökte se vilket kön bebisen hade! ;} Men.. omöjligt att se! Helt galet svårt. Vi kunde i alla fall se ena benet, en liten söt fossing & ögat som blinkade. Det såg dessutom ut som att lill*n sög på tummen. ♥ I dag är det exakt 3 månader sedan vi var på RUL, och man kan ju säga att bebisen har vuxit en hel del. Den låg i alla fall tvärs över magen! Med huvudet på vänstra sidan och rumpan på den högra. Benen var vikta nedåt, vilket kan förklara mina akuta kissnödigkänslor då & då, haha. Lilla sötnosen! Jag frågade barnmorskan om hon hade sett vilket kön det var, och försökte vara uppmärksam på om hon skulle råka försäga sig nångång när hon pratade om bebisen, men icke! Hon sa att det var svårt att se könet nu när bebisen är så pass stor, stämmer det? Dock sa hon att man nog inom en framtid även skulle få redan på könet inne i Skövde, eftersom man får det i princip i alla andra städer. Fast jag vill nog inte veta ändå.. så himla spännande att inte veta. Framför allt att få en överraskning när förlossningen är färdig! ♥ I magen fanns mycket fostervatten, och moderkakan låg fortfarande som en skyddande vägg framför bebisen. Den flyttade inte på sig alls när hon förde "ultraljudssgrejen" över magen.
 
Summa summarum: alla bebisar har olika personligheter och det här är väl helt enkelt en lite lugnare bebis som trivs med hur den ligger. Men i och med läget den ligger i och mängden fostervatten så kan den rulla runt utan att jag känner av det. Dessutom kan kroppen reagera annorlunda andra gången man är gravid, och inte uppmärksamma minsta rörelse. Och, för att citera barnmorskan, bebisen kan sparka inåt mot tarmarna utan att man känner av det. Tarmarna brukar röra sig vilket då såklart blir väldigt naturligt för oss och därmed inte känner skillnad på tarmar eller bebissparkar, haha. Och som jag sa: hade detta varit min första graviditet hade jag förmodligen inte ens tänkt på det, men eftersom man har något att jämföra så är det inte så konstigt att man undrar varför inte denna bebisen är lika aktiv.
 
Jag är lugn. Förlossningen: vi ses den 5 maj!
 






 NAMN
 

 MAIL


 URL


 SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?