Hallå hallå! :}

 

Jag försöker pränta in i min hjärna att ingenting är omöjligt, men det tycks inte ge någon större effekt. Mina två skrivuppgifter som ska vara inlämnade nästa vecka känns helt hopplösa. Jag förstår inte hur jag ska bära mig åt!? Det handlar om lagar hit och dit, etiska principer och liknande vilket inte är mig särskilt bekant.

 

Självstudier hemma var tanken för både dagen idag och i morgon, men då barnens näsor rinner blev det istället att vara hemma och ta hand om barn. Leka med barn. Mata barn. Underhålla barn. Duscha barn.. Osv. Då jag blir någon form av superwoman när jag är själv hemma med båda barnen {till skillnad från när David är hemma..} så har jag hunnit med en hel del:

• Diskat undan all disk

• Strukit en duk och lagt på köksbordet

• Gjort i ordning adventsljusstaken några dagar för sent..

• Dammsugit undervåningen

• Tagit hand om ALL tvätt {det var i och för sig igårkväll, men ändå..} Det var sjuka mängder. Man kan tro att vi är 10 stycken i familjen!

• Duschat båda barnen och mig själv, SAMT haft i hårinpackning vilket som alltid är ljuvligt.

• Lagat mat och diskat efter mig

• Pärlat dagens pärlplatta eftersom Julia har fått för sig att hon inte kan

 

Och nu sitter jag här med en kopp kaffe och tänkte ta tag i det ogreppbara. Jag vet inte ens vart jag ska börja.

 

Måste ju förresten berätta! Måndag, tisdag och onsdag den här veckan var jag på praktik på Sigghusberg här i staden. Vilket ställe. Det ligger otroligt vackert med fin utsikt och det var fina och fräscha lokaler. Känns otroligt nyttigt att få komma ut och se hur det är i verkligheten, och inte enbart sitta med näsan i böckerna och försöka förstå hur det ser ut. Demens är ingenting som jag tidigare har tänkt att jag vill jobba med, men samtidigt tycker jag att det är riktigt roligt att prata med de gamla människorna. De har alltid så mycket att säga! Vem vet, jag kanske inte alls blir barnmorska..? ;} Just nu vill jag dock inte bli någonting, jag klarar verkligen inte av att gå upp så otroligt tidigt på morgonen. Eller egentligen klarar JAG av det, det är mina barn och främst då Julia som verkligen inte kan komma upp i tid. Vi blev försenade både en och två gånger, vilket är riktigt pinsamt. Därför är jag nu oerhört tacksam att jag befinner mig där jag gör. Att jag pluggar {även om det ibland är svårt}, för det är så oooooooerhört fritt och det gillar jag!