Det hela började på lördagen den 5 november. Jag hade haft lite förvärkar hela dagen, samt dagen innan det. De var väldigt hanterbara och gjorde inte särskilt ont. Snabba var de också! Det räckte med ett fåtal djupa andetag så var de över sen. Jag pratade med min mamma i telefon under dagen, och vid något tillfälle frågade hon om jag känt några rörelser på länge. Njaa.. det kunde jag inte komma ihåg att jag hade gjort!? Jag var mest fokuserad på det jag trodde var förvärkar och hade inte tankar på något annat än det. Jag berättade i alla fall för David att jag nog faktiskt inte hade känt några rörelser på några timmar, och vi kom fram till att det var lika bra att höra av sig till förlossningen och rådfråga lite. På direktiv från barnmorskan i telefonen skulle jag dricka ett glas iskallt vatten och sedan lägga mig på vänstersidan och ligga så i två timmar. Sagt och gjort, och efter ungefär 2 minuter kände jag rörelser. :') Tack och lov! Det här var vid 18-tiden på lördagkvällen. Och jag låg aldrig i två timmar.. ;)

 

Ju mer kvällen gick så kom de där "förvärkarna" allt tätare. Vid kl 20 ringde jag tillbaka till förlossningen och berättade att jag hade känt lite rörelser då vi kommit överens tidigare om att jag skulle ringa och berätta hur det hade gått. David hade varit snäll och gått ut i förrådet och hämtat in pilatesbollen som jag älskade så mycket under värkarna med Henry. Jag försökte ta värkarna medan jag satt på den, men den här gången gillade jag den inte alls! Det var mycket mer bekvämt, faktiskt, att stå upp och luta mig mot något. I det här fallet blev det torkställningen till tvätten som stod i vardagsrummet.. Vi hade nämligen lagt på dynorna till utemöblerna där på "så länge" (ingen hade orkat lägga in dem i förrådet), och nu passade det perfekt att luta sig över dem.

 

Nåväl, värkarna var som sagt snabba och väldigt lätta att ta sig igenom. Endast 2-3 djupa andetag behövdes för att ta sig igenom dem. Därför trodde jag aldrig att det riktigt var igång.. tänk om det skulle hålla på såhär i flera dagar till!? Man har ju hört vissa skräckberättelser.. Vid 22-tiden tänkte vi gå och lägga oss, men redan då kände jag att jag absolut inte skulle kunna sova i det här tillståndet. Jag ville in till förlossningen och se om jag hade öppnat mig något. Det kunde ju vara så att det faktiskt dragit igång, men lika gärna kunna vara falskt alarm.. Jag ringde återigen in till förlossningen och berättade att värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum. De frågade om detta var första barnet "eeh, nä tredje, haha.." och de tyckte att det lät som att förlossningen var på gång. Välkomna in och kör lugnt i vinterväglaget! 

 

 

Värkarna kom var tredje minut i bilen och det var inte bekvämt. Ajaj! Jag som så gärna ville stå upp och ta mig igenom dem! Nu kändes det som att jag skulle gå av på mitten. Men som sagt: snabba värkar! 2-3 riktigt djupa andetag för att "rida med vågen", sedan var de över. Det kanske förresten är så länge en värk brukar hålla på? Haha, skönt i alla fall att de inte varar i oändlighet så att det finns chans för lite vila mellan dem.

 

Väl inne på förlossningen tog en mysig undersökterska emot oss och vi blev visade till förlossningsrum 6. Passande då det var den 6/11, tänkte jag! :) Jag fick stanna en gång i korridoten på väg tid för att ta en värk. c vPå med CTG:n och så skulle jag ligga i 20 minuter. Jag frågade undersköterskan om jag fick stå upp under tiden då värkarna gjorde så ont i liggande ställning. Det gick bra, sa hon! Några minuter senare kommer barnmorskan in och säger att CTG:n råkat läsa av min puls istället, och att det är mycket bättre att jag ligger ner. Aj.. Haha. Men inte mycket till val! Klockan var runt midnatt och jag var öppen 4-5 cm.

 

Efter CTG:n (som såg bra ut) efterfrågade jag återigen min kära pilatesboll som ju var SÅ underbar sist. Hahaha, att jag inte gav mig! Den enormt stora pilatesbollen använde jag inte alls utan tog värkarna stående, lutad mot sängen. Då förlossningen var nyrenoverad fanns numera ett badrum i förlossningsrummet! Jag kom på att det vore superskönt att duscha och att värmen borde ta värkarna rätt bra. Jag hade nämligen duschat flera gånger hemma under dagen och tyckt att det hjälpt bra. Sagt och gjort - in i duschen och på med rykande hett vatten! Där fanns en stol som jag satt på mellan värkarna, men när de var som mest intensiva så stod jag upp och lutade mig mot väggen. Och skakade! Skakade något så fruktansvärt i hela kroppen. Att klockan dessutom var mitt i natten gjorde att jag redan när vi kom in var SÅ trött. " Hur ska jag orka föda när jag redan är så trött att jag vill sova?".

 

När jag var så utmattad att jag inte orkade duscha mer gick jag ut och la mig i sängen igen. Jag bad om lustgas vilket jag också fick. ÅH vad skönt. Den hjälpte jättebra och jag fick genast känslan av att vara riktigt berusad! Dock inte att förglömma! Jag var sjukt förkyld och hostade så att jag hoppade i sängen.Jag hade haft den där sega förkylningen i ca 2 veckor innan. Hostat & hostat och inte känt den minsta tillstymmelse till doft. Vid 01 frågade jag barnmorskan om hon inte kunde kolla hur det gick "där nere". Hade jag öppnat mig något mer tro? Där och då har jag för mig att hon hade en del att göra, och det bestämdes att hon skulle titta hur öppen jag var vid 01:30 istället. Då skulle hon även ta hål på hinnorna! Vid 01:30 var jag öppen 7-8 cm, och vattnet togs. Det togs mitt i en värk vill jag minnas, och jag kände absolut ingenting. Minns inte ens att det blev blött!

 

När jag befinner mig i dessa ofattbara smärtor blir jag ganska inne i mig själv. Ligger och funderar över gud vet vad, lite som när man är riktigt berusad (som sagt) och går igenom livets alla händelser, hehe. Barnmorskan pratade med mig och det enda jag gjorde var att nicka eller skaka på huvudet som svar. Jag minns att det kändes EXAKT som vid förlossningen med Henry. Jag visste liksom innan vad hon skulle säga, och när jag svarade med mina nickningar och skakningar på huvudet gjorde jag det som i repris kändes det som. "Hur brukar du ligga när du föder?" "Brukar du ligga på sidan?" "Lägg dig på sidan, nej inte det hållet, andra sidan. Upp med benet här. Nej, inte det benet, det andra.". Haha, ja jösses! Dock fick jag inte tillräckligt med kraft så barnmorskan tyckte att jag skulle ligga på rygg istället, med benen upp som i en gynstol. Åh, herregud inte så! Det kändes inte alls bekvämt. Svanken gick av i varje värk kändes det som, hur skulle jag orka trycka på i den här ställningen? Dessutom var "hållaren" till benet (vad kallas det tro?) trasig och flyttades omkring hela tiden, så undersköterskan (som hade kommit in och dessutom börjat badda min panna utan att jag märkte det) fick hålla fast den så att mitt ben inte skulle dingla fram och tillbaka, haha. :')

 

Som förväntat. Kraften i mig tog slut. Två veckors hemsk förkylning som resulterat i väldigt lite sömn, och sedan in och föda mitt i natten (man tackar! :D). Nu var det dags att lägga ifrån sig lustgasen under värkarna för med den blev jag svagare. Lustgasen fick enbart användas mellan värkarna. När vattnet hade forsat ut "skyndade" barnmorskan på förloppet lite och öppnade upp mig resten med hjälp av sina fingrar. Jag hade några "kanter" som behövdes flyttas på, och DET mina vänner, det fick mig att känna mig levande vill jag säga. Så pass levande att jag nästan dog. Där och då undrar man varför, VARFÖR, man gett sig in på detta en gång till. Varför vill jag utstå denna smärta!? HUR är det möjligt att förtränga den!? Runt 02 tittade jag på klockan och undrade när bebisen tänkte titta ut egentligen. Kanske 02:04? Det vore ju coolt då det är mitt födelsedatum, hihi. Men hepp, inte 02:04, sekunderna tickade på. De hade satt på handtag på sängens sidor som jag skulle hålla i. Ner med hakan i bröstet och ta i! Barnmorskan var verkligen en sådan barnmorska som jag behövde. Pushade på mig riktigt bra. "Kom igen!" "Tryck på, lite till, lite till, LITE TILL!". Hela tiden högt och tydligt och sedan ÄNTLIGEN, 02:13, skruvade sig en liten, liten bebis ut.

 

"Va? Är den ute? Eller är bara huvudet ute?" (Henrys huvud kom ut i ena värken, men sedan fick jag vänta till nästa värk innan även kroppen gled ut.)

Men ja, hela bebisen kom ut direkt.

"Det blev en tjej", sa David som hela tiden stått intill och tittat och masserat mina onda lår under värkarna. Jag som nu låg med benen mitt i vädret kunde enbart höra detta ljuvliga skrik som kom med en gång. Mina ben var i vägen så det tog några evighetslånga sekunder innan jag fick se vårt barn. MITT barn! Så otroligt efterlängtad och redan högt älskad. ♥ Hon hade som sagt skruvat sig ut med huvudet och fick därför navelsträngen runt halsen. På grund av detta drog barnmorskan ut henne på en gång för att få bort navelsträngen. Enligt David hade den suttit runt halsen i ett fåtal sekunder, och som vi gått igenom i skolan: att ha navelsträngen runt halsen behöver inte betyda att det är farligt. Den kan sitta flera varv utan att det är farligt. Det som däremot spelar en stor roll är hur HÅRT den sitter. Det är då det kan bli farligt. Jag vet faktiskt inte hur hårt den satt, men då inga åtgärder vidtogs så antar jag att det inte vara någon större fara.

 

Upp på bröstet kom denna ljuvliga lilla skapelse. En liten minibebis. Min älskade lilla tjej. Stora, pigga ögon och mycket mörkt hår. Långa fingrar med långa naglar på. En liten, liten fistel vid örat, liksom farfar, pappa och storebror. En stor mun, men smala läppar jämfört med storebror. Spinkig jämfört med de äldre syskonen (jädrar vad här jämförs, hah!) och lite torra sprickor vid hand- och fotleder.

 

Vad hände där? Hade vi fått en bebis nu? Vi var ju inte ens framme vid beräknat födelsedatum ännu! Helt otroligt. Hon låg på min degiga mage en liten stund innan jag visade henne bröstet. Jag hade som plan innan att INTE visa henne bröstet, just för att se instinkten hos henne att själv leta sig fram. Men jag har för mig att David tyckte att det tog för lång tid, och därför visade jag henne i alla fall, haha.

 

Tidigare gånger har jag varit väldigt nyfiken på hur stora bebisarna har varit. Den här gången låg jag bara och njöt av vår lilla perfekta skapelse. Just när jag ligger där i sängen och ammar min lilla nyfödda så får jag... vääääääääääärldens hostanfall. Jag hostar så att jag gråter och kan inte prata. Lyckas i alla fall klämma fram att jag behöver hostmedicin, vilket jag senare får. Det kändes hemskt att ligga där och hoppa upp och ner, men jag antar att Malva var van med tanke på att jag hostat i några veckor redan.

 

Efter en för en gång skull väldigt god fika så kommer barnmorskan tillbaka och det var dags att väga och mäta.

Medan jag ligger kvar i sängen så frågar barnmorskan hur stora mina tidigare bebisar varit, och att denna minsann är betydligt mindre.

 

 

Liksom tidigare så sköljer tacksamheten över mig. Tacksam för att jag haft en normal graviditet, en normal förlossning och att jag fått ett friskt barn. Jag har längtat i flera år efter det här ögonblicket, och äntligen har det hänt. Nu har jag fått (ja, fått! Inte skaffat! ♥) en flicka, en pojke och en till flicka. Redan innan graviditeten trodde jag och (det ska man egentligen inte säga) hoppades jag på en liten flicka som jag kunde klä i gulliga klänningar och hårband. Några veckor in i graviditeten kände jag att nog var det en flicka alltid, även om jag inte var riktigt så illamående som med Julia, och tron styrktes när de på ultraljudet sa att det "verkade vara en flicka". Tänk att hjärnan kan känna av kroppen så pass. Helt otroligt! ♥ Återigen är jag helt säker på att man kan få allt man önskar, bara man har en positiv inställning och en stark vilja! 

 

Klockan är närmare 04 och det blir bara någon timmes sömn den natten. Då sängen står mitt i rummet vågar jag inte ha bebisen bredvid mig utan lägger henne i plastbaljan intill, inlindad i filtar. David låg i en resesäng på golvet på andra sidan om min säng och sov så sött. Och klagade sedan på att HAN var trött!? Killar alltså.. 

 

Fram på förmiddagen åker David in till stan för att köpa bebiskläder. Kläderna som vi haft med oss i strl 56 är på tok för stora, så kläder i strl 50 behöver införskaffas. Han hämtar även bilbarnstolen.

 

Sedan till namnet. Namnet! Det viktigaste av allt som jag gått och grundat på i närmare 9 månader. Här var hon ju. Min älskade Celina! Hon såg ju till och med ut som en Celina. Inte alls som en Esmeralda. Men David gav sig inte. Han gillade verkligen inte namnet Celina. Hundnamn, tydligen. I bilen påväg hem till de spända syskonen och mor- och farföräldrarna bestämde vi oss för att ge henne namnet Malva. Aldrig komma hem utan ett namn på bebisen. Har man haft en hel graviditet på sig att komma på namn, då är man enligt mig banne mig skyldig bebisen ett namn relativt fort. Det här gick långsamt ändå för att vara mig. Det tog 12 timmar från födseln till att vi hade namnet klart! :O Men nu känns det superbra! Hon ser ut som en liten Malva.