Vi har redan kommit fram till den 21 september och skolan har snart hållit på en hel månad (!). Inte en vettig sak har jag gjort! :D Jag förstår inte hur man kan bli så sjukt opeppad när man VET att det bara är två år kvar tills utbildningen är färdig? Egentligen är det ju galet skönt, men jag tror att min glöd försvann redan den första dagen då lärarna fullkomligt öste på information om allting som skulle hinnas med den här terminen. Så mycket moment, såväl praktiska som teoretiska. MEN DET ÄR ROLIGT! säger lärarna för att på något vis uppmuntra oss. Visst, när man väl förstår vad muskarina antagonister eller reversibla kolinesterashämmare innebär så är det säkert jätteroligt, det tror jag med! ;) Ibland kan jag bara önska att de inte tvingade oss att lära oss så mycket på så kort tid, haha.

 

Hur som haver så är det bara några få veckor kvar tills vi ska ut på VFU. Jag hamnade på hjärtmedicin vilket jag ser jättemycket fram emot. Tror att det kan vara riktigt givande och att jag förhoppningsvis kan känna igen någonting då vi gått igenom t ex hjärtsvikt, arytmier och kranskärlssjukdomar. Att min kära mor också jobbar i samma hus gör ju inte saken värre, då kan vi möjligtvis samåka dit (beroende på mina tider) och äta lunch ihop någon gång! :}

 

Då jag varit så tvär över livet den senaste tiden har jag helt enkelt tagit mig i kragen och ryckt upp mig lite. Insett att det finns värre saker här i livet än att 1) Slösa 1300 kr på ett vaccin som visade sig vara felaktigt, 2) Henrys regnkläder försvinner från dagis, 3) Henrys sittunderlag försvinner från dagis och ja, det var typ det. Jag vände på steken och beslöt mig för att skita i det. Surt, ja visst. Men det är väl bara att köpa nytt i så fall. Men se! Så fort man väljer att se livet från den ljusa sidan igen, då väljer även livet att visa den ljusa sidan mot en själv. Läkaren insåg att hoppsan, jag hade visst gjort fel, det här ska vi lösa "jag ringer dig på måndag när jag talat med min chef om det här" (de ringde idag men jag MISSADE det då jag hade föreläsning och mobilen satt på ljudlöst just då..). Trodde optimistiskt att de skulle ringa tillbaka en stund senare och har maniskt stirrat på telefonen i närmare 5 timmar, men icke. Får hoppas att de kanske, möjligtvis, antagligen inte, men kanske ändå väljer att höra av sig igen i morgon. Annars får jag väl ringa upp. Varför jag inte själv ringde upp idag kan man fråga sig, men den tanken slog mig tyvärr inte..

 

Henrys galonbyxor OCH sittunderlag hade tydligen följt med dagiskompisen hem istället, men var idag tillbaka på Henrys plats. Nu fattas bara galonjackan, som jag hoppas att samma familj råkat få med sig hem! Jag har sms:at med dem och de skulle leta..

 

Ni märker ju själva. Petitesser som inte är värda att engagera sig så mycket i egentligen. ÄNDÅ KAN JAG INTE SLUTA! :O

 

Något som dock gör mig så fruktansvärt lycklig är (förutom min familj) att garaget blev så bra. Såå bra. Så bra. Nu när David har spikat flera hundra spikar och slitit flera timmar om dagen i närmare en månads tid, då är det dags för mig att sätta upp en blomlåda och höja mysfaktorn en aning. Blomlådan är redan ihopsnickrad, den ska bara få sig en liten omgång med grå färg. Sedan ska här köpas ljung och lite andra höstiga blommor. Åh vad kul! Blommor har blivit en stor hobby för mig. Blommor och tidningen Sköna hem (som egentligen mest innehåller värdelös reklam. Jag ångrar att jag inte valde att prenumerara på Allt i hemmet istället. Men det ingick en så fin filt om jag tog några Sköna hem-tidningar, haha). Ja ni hör ju själva. Herregud. Men jag är en stolt tant på 24 vintrar! :D

Näe, klockan närmar sig 22 och jag ska läsa på lite inför ett möte med min nya studiegrupp i morgon!

Barnen är lämnade på dagis iklädda regnkläder och gummistövlar. Ryggsäckarna med fläskpannkaka och sylt också. Jag hoppas för deras skull (och för min skull) att det inte regnar hela dagen nu när de har Knytte & Mulle. Risken ökar markant för att barnen då bli förkylda, och det orkar jag inte med igen. Julia har redan inlett sin säsong med ständig hosta. Hon hostar i princip hela tiden när dagissäsongen är igång. En sådan där harklig hosta som verkar mer störande än besvärlig. Det kan också bero på att hon gärna skippar ytterkläder när jag inte finns i närheten och ser till att hon är påpälsad.

 

Henry har gråtit vid varje lämning i flera veckors tid, ja, ända sedan dagis började nu efter sommarlovet faktiskt. DOCK gjorde han inte det idag, och det var med en stor lättnad i hjärtat som jag vinkade hejdå till en glad pojke när jag åkte därifrån. Äntligen! Hoppas att det fortsätter såhär nu.. Igår berättade personalen att de har börjat avvänja barnen vid napp under vilan, och det är ju också toppen! Henry har ett stort beroende, men på dagis fungerar det tydligen felfritt! Däremot vill han ju ha den så fort han ser mig när det är dags för hämtning på eftermiddagen, men det är en annan femma! ;)

 

För min del idag väntar injektioner ieftermiddag. Jag fick den tråkiga tiden 13:15-17:00.. Med andra ord är jag inte hemma förrän närmare 18 ikväll! Jag brukar leva i tron om att det tar en haltvimme för mig att ta mig från skolan och hem till huset, men i själva verket tar det snarare en timme eftersom bilen ofta är parkerad lång ifrån skolan och det blir en himla massa springande fram och tillbaka. Och rödljus på det! Har jag förresten berättat vilken fobi jag har för trafikljus!? Den är fruktansvärd. Ni vet när man kommer med bilen i en hyfsad hög fart och ser att det lyser grönt en bit bort, det är DÅ som min rädsla börjar. Kommer jag hinna innan det slår om? Ska jag gasa på och chansa eller sakta ner och avvakta vad som händer? Usch.. VARJE dag detta ständigt läskiga moment. Haha. Är det någon som känner igen sig eller är jag konstig? :D

Hepp, dags att ta tag i pluggandet. Enligt lärarna skulle detta vara en av de jobbigaste terminerna, men jag har inte börjat än så jag vet inte vad de snackar om! ;) Böcker har jag inhandlat, men jag har inte öppnat dem än. Nu ska jag dock skriva ner lite begrepp som ska vara bra att veta, typ Farmakodynamik och Steady State osv. Lite patientfall ska jag försöka hinna med också.

 

Men åh! Innan jag avslutar det här inlägget måste jag bara berätta om en föreläsning som vi hade i fredags. Det var en ung tjej som berättade om en hjärttransplantation hon varit med om för några år sedan. Vilken föreläsning, det berörde ända in i själen! Jag tror inte att det var ett öga torrt efteråt. Tänk att livet kan förändras på några sekunder.. Dessutom fick vi se en film (<-- titta på den!) och jag höll på att gå i tusen bitar. Man får verkligen vara tacksam för det man har! Glöm aldrig det! ♥

 

Ha en underbar dag!
Kram från en återigen brunhårig Melinda.

 

 

 

Ska jag vara ärlig har jag haft mycket flyt de senaste åren med friska barn, husköp och mycket annat skoj. Men nu, sedan i somras ungefär, så känns det lite som "ett steg fram och två steg tillbaka". Petitesser egentligen, men det är ändå sådant som fyller vardagarna och som gör att hjärnan får tänka en gång extra, haha. Inget dumt med det kanske? ;)

Vad är det som är så otroligt jobbigt då? För det första visade det sig att ena kursen från i våras inte var godkänd då jag på något mystiskt sätt hade glömt (?) att fylla i närvaro på den ena tillämpningsövningen. Det var lätt fixat med hjälp av lite mailkontakt med läraren och mina studiekamrater dock. Skönt! Men ändå, en liten tröskel.

 

För det andra så är jag försenad vad gäller vaccinationer. I våras var jag nere på vårdcentralen och tog blodprov för att kunna få svar på om jag haft vattkopper eller inte. Provet gav ett osäkert svar - med andra ord vet jag fortfarande inte om jag har haft det eller inte! De rekommenderade dock vaccin som jag för några veckor sedan hämtade ut på apoteket. Det visade sig vara ett vaccin (Zostavax) gjort för personer som är 50 år och äldre vilket fick sjuksköterskan att bli misstänksam. Något vaccin fick jag inte, men 1300 kr fick jag betala helt i onödan. Suck.. Dessutom är jag inte klar där. Twinrix har jag påbörjat (en spruta än så länge) och vaccin med Tuberkulos bör jag också ta. Hur jag ska göra med vattkopporna vet jag inte.. Är dock sugen på att göra ett nytt blodprov för att se om de får samma resultat då.

 

Vad det är mer som grämer mig kan jag inte riktigt sätta ord på. Småsaker som gör mig deppig bara.. Trist. Jag som alltid brukar vara en glad själ har på något sätt förvandlats till en sämre människa. Orolig för skolan är jag också. Allt känns läskigt..

 

Hälsningar deppig tjej. Haha.