En sak slog mig just! Jag har barn. Nu kommer det här låta helt galet, insane, konstigt, men - jag har nog inte riktigt förstått det än. Det har gått 6 veckor och 2 dagar och jag har fortfarande inte riktigt fattat det. Vad är det jag inte har förstått då? Egentligen allting. Det är ett liv, och det är bland annat min uppgift att se till att det blir ett så bra liv som möjligt. Men vet jag vad som är bra? Något som jag tycker är bra kanske inte är det? Jag kommer antagligen försöka ge henne en liknande uppväxt som jag själv haft, eftersom jag anser att den har varit hyfsat bra. Något ändrar jag nog, men i det stora hela kommer jag nog göra likadant som mina föräldrar gjorde. Men då kommer nästa fråga: var det en bra uppväxt bara för att jag tycker det? Ni kan ju alla se hur jag är, hur jag har blivit. Självklart är det inte endast uppväxten som har format mig, men delvis.

När Julia börjar skolan, det vill säga om 6 år, då kommer jag att vara 25. Undrar hur mitt liv ser ut då, tänk om jag fortfarande inte har fattat det då? Det borde jag ha gjort, tycker jag i alla fall. När jag är 25 år kanske jag har en utbildning, ett jobb och ett bra hem. Många husdjur och en underbar familj. När jag är 25 år kanske jag endast har haft några ströjobb och har ingen utbildning alls. Kanske är jag fast i lilla Hjo, i någon trång lägenhet någonstans utan balkong. Inga djur alls och en trasig familj som inte klarade av att hålla ihop. Hua.. hoppas verkligen att det blir det första jag skrev. Men det blir det nog, om jag verkligen vill det. Om jag kommer på något roligt att utbilda mig till. Fast egentligen, hur viktigt är det med en utbildning? Det viktigaste är att jag läser in 200 poäng så att jag har en gymnasial utbildning. Det ska jag göra snart, om ett år eller något.

Undrar om Sixten, Missan och Nelly lever om 6 år? Det hoppas jag verkligen, det är inte omöjligt. Gud vad jag babblar. Det gör jag bara för att bilden till höger är så stor och att inlägget kommer att se konstigt ut om jag inte skriver så att texten går lika långt ner som bilden. Haha, om ni ville veta det. Sitter och lyssnar på Lady Gaga nu av någon anledning. Bad romance.

Nåväl, jag är 19 år och är ett barn. Barn trivs ihop med barn, hoppas jag. Barn leker bra tillsammans och har roligt tillsammans. Då borde Julia trivas ihop med mig och leka och ha roligt tillsammans med mig. :-) Jag ska göra mitt bästa för att hon ska få ett så bra liv som möjligt, om jag så ska offra hela mitt egna liv. Fast det anser jag inte att jag gör. Hon kan vara med mig överallt sen, och jag är ingen festmänniska som kommer ha ett behov av att gå på krogen varje vecka. Jag bänkar mig hellre framför soffan och super mig stenfull på hemmaplan - jag menar att titta på Let's Dance, dricka cola och äta godis tills jag inte orkar mer. Det gillar jag. Hur pass dåligt Let's Dance än må vara så är det en trygghet att sitta hemma i soffan på fredagskvällen. Eller ta en underbart skön promenad någonstans, och gunga lite och leka på någon lekplats.

Nu är bilden slut, nu kan jag sluta babbla! ;D