Henrys födelsedag
Publicerat den

Nu har det redan gått en hel vecka sedan lille Henry kom till oss. I tisdags, på återbesöket och utskrivningen från bb, fick jag min journal. Dock var den väldigt klent ifylld, så jag blev tyvärr inte mycket klokare av den..
 
Såhär såg torsdagen den 16 maj ut för oss, 11 dagar efter beräknad födelsedag:
 
01:00
Vaknar av att jag känner mig lite halvknepig i kroppen. Har lite ont i både rygg och mage, vilket gör att vilken ställning jag än ligger i känns obekväm. Tänker direkt att det kanske, kanske, kan ha satt igång. Men jag vågar absolut inte hoppas på för mycket och struntar därför i att väcka David som sover så sött intill.
 
03:00
Jag har inte kunnat somna om. Jag har vankat fram och tillbaka i lägenheten, suttit på pilatesbollen i Julias rum, samt varit på toaletten ett gäng gånger. Bestämmer mig för att väcka David och säga att kanske, kanske behöver han inte åka till jobbet idag! Vi beslutar oss för att ringa in till förlossningen för att fråga om råd. Jag är ju ändå andragångsföderska och eftersom jag hört flertalet historier om hur snabbt det kan gå så är jag en smula orolig.. Rådet jag får är att använda en vetekudde eller ställa mig i duschen, och jag behöver inte komma in än. Alvedon har jag redan tagit en {eller två} eftersom jag vill klara av i alla fall lite av öppningsskedet hemma istället för i en tråkig förlossningssal.
 
05:00
Ringer mamma {som ska ta hand om Julia under tiden} och berättar att det äntligen verkar vara på gång! Än ska vi inte åka in till förlossningen, men jag ville ändå "varna" henne så att hon inte skulle fara iväg till jobbet i onödan. Även David ringer sin mamma och berättar vad som händer.

06:00
Jag har ganska täta värkar nu. 4-5 minuter mellan dem. Jag andas mig igenom dem och det fungerar fint {tack gode gud för att smärtan vid revbenen försvann innan det var dags! Annars hade andningen blivit kämpig..}. Pilatesbollen studsar jag på för fullt eftersom jag vet att den har god effekt! Jag ringer nu förlossningen igen och nästan piper: Hej igen, det var jag som ringde förut.. får jag komma in nu..? Jag är självklart välkommen, och som det ser ut just då så är det inte en enda människa där inne som föder för tillfället. Skönt, då finns det plats! Mamma infinner sig snart och i den ena stunden står jag lutad över diskbänken i badrummet och blir masserad i ryggslutet av mamma, för att i den andra stunden klä på mig och göra mig i ordning för att fara iväg! Julia sover fortfarande, och hon får en puss innan vi till sist åker iväg!
 
06:10-06:50
Jag var väldigt orolig för hur bilresan på ca en halvtimme skulle gå i och med att det gjorde mycket ondare när jag satt ner, men otroligt nog gick det bra. Jag satt och drack festis, samtidigt som jag tittade på klockan hela tiden. Nu var det 3-4 minuter mellan varje värk. Det gick att hantera väldigt bra, eftersom jag hade god tid att återhämta mig innan nästa kom. David körde lugnt & försiktigt, man vill ju inte gärna riskera att krocka med en älg och kanske aldrig få träffa sin bebis!
 
06:49
Polikliniskt besök
ll-föderska i gravidvecka 41+3 kommer till förlossningen med sammandragningar. Blodtryck 130/70 {Holy crap! Haft 100-110/70 nästan hela tiden. Jösses så högt!} Det visar sig till vår stora glädje att jag är öppen 4 cm redan! Barnmorskan gör en hinnsvepning under en värk, och berättar även att hinnblåsan är buktande. Med andra ord kan hon känna blåsan och vattnet där i, innan hon känner bebisens huvud där inne.
 
Barnmorskan, som för övrigt är väldigt mysig och snäll, frågar om vi vill stanna kvar inne på förlossningen eller om vi vill gå ut och röra lite på oss. Vi {eller jag} tänker att det kan vara skönt att komma iväg lite. Vädret är jättefint och det kan vara skönt med lite luft! Dessutom går det kanske snabbare att öppna sig om man rör sig, tänker jag! Vi lämnar förlossningen och går utvägen bort till pressbyrån. Det är minsann inte det lättaste! Värkarna kommer allt tätare och jag får stanna till och andas mig igenom dem. På framsidan av sjukhuset stannar jag och lutar mig över ett bord för att lättare klara av dem. Fullt av folk vimlar överallt. De kommer från både bussar & bilar och jag känner mig lite löjlig som står där och gungar på höfterna.. Men! Vad gör man inte när man har ont! Då skiter man i alla runt omkring.
 
Vi kommer i alla fall in till Pressbyrån till slut och jag får en drickyoghurt till frukost. Haha, förhoppningsvis var det första & sista gången som jag står vid brödhyllan och andas mig igenom en värk! ;} Kändes väldigt olustigt! När frukosten är färdigköpt känner jag att jag vill tillbaka mot förlossningen. Orkar inte gå längre!

07:57
Inlägges på förl.avd. 22-åring 2-gravida, 1-para.
Med andra ord skrivs jag in på förlossningen, det är andra gången jag är gravid och jag har redan fött ett barn. Fosterljuden ligger på 140 slag/minuten och jag är fortfarande öppen 4 cm. Vi kommer in i förlossningssal nr. 12 och jag ber om att få en pilatesboll eftersom den hade så god effekt sist! Wow! Den där jäkla bollen är betydligt större än den jag har hemma, och det känns som att mina höfter ska gå itu när jag sätter mig gränsle över den, haha!

Dags för lite sprutor och som vanligt så kommer jag inte undan alla former av studenter och allt var det är. En tjej som håller på att utbilda sig till ambulanssjuksköterska ska sticka mig i handen, men känner sig osäker på om hon ska ta i handen eller i armväcket. Hon springer ut ur rummet för att fråga någon, och kommer snart tillbaka och säger att jo, nog var den handen som var mest lämplig! Hon kör in en vad som känns som en metertjock nål i handen, och jag tänker att hon har tur som har mig som patient som inte klagar över stick.. Ont gör det! När hon sedan ska spruta in koksalt så spräcker hon hela blodkärlet på mig och hela handen blir grön.. Haha! Så jäkla typiskt. Den mysiga barnmorskan som jag hade förut kommer in och säger att hon minsann alltid sticker i armväcket eftersom det är mycket lättare. Det går finfint och strax är det problemet ur världen.
 
Jag andas mig fortfarande igenom alla värkar utan någon smärtlindring. Så himla skönt! Älskar känslan av att vara så pass vaken och med i vad som händer. Älsklingen masserar mig så fort jag ber om det vilket är jätteskönt och hjälper jättebra! ♥
 
09:55
Är nu öppen 7 cm och barnmorskan frågar mig om jag vill använda mig av lustgas. Känner mig stolt över att ha klarat mig så pass bra hittills utan någon smärtlindring, men känner att det både fysiskt & psykiskt vore skönt med den däringa lustgasen! Redan första gången jag använder den känner jag ett litet rus i kroppen, väldigt härligt. Nog gör värkarna fortfarande ont, men jag tycker allt att det hjälper lite!
 
Nu står det ingenting i min journal, men jag minns att jag fick värkar allt tätare och lustgasen var en väldigt bra vän. Jag andades djupa andetag och var så pass borta {eller i min egen värld snarare} att jag inte orkade svara på några frågor som barnmorskorna ställde, trots att jag mycket väl hörde vad de sa. Tyckte att det var väldigt befriande att ha den där masken att andas i, och stundtals släppte jag inte ens masken mellan värkarna utan hade den hela tiden. Ville liksom "bygga upp" inför kommande värk och redan vara bortdomnad, även om det inte hjälpte märkvärt.. Lustgasen var på 50/50 hela tiden.
 
12:24
Nu känner jag att jag vill krysta, och eftersom vattnet ännu inte har gått så tar barnmorskan hål på hinnorna och kan då se att fostervattnet är kraftigt färgat av... bebisbajs! Fräscht, haha! Skalp sättes och jag är nu öppen 8-9 cm. Barnmorskan säger att eftersom bebisen har bajsat {det kan de göra om de blir stressade} så finns risken för att bajsvattnet hamnat i hans lungor, och att de då behöver springa iväg med honom för att suga ut det. Men som tur var skulle det inte vara någon fara.

13:26
Värkarna kommer fortfarande tätt men eftersom de inte tycks ha någon kraft så kopplas det på syntocindropp för att det ska hända något! Med andra ord gör droppet så att värkarna blir kraftigare! Det enda jag minns är att det gjorde något så fruktansvärt ont, och liksom vid förlossningen med Julia så satt smärtan i låren. Jag blev tillsagd att ställa mig på knä i sängen för att bebisen skulle "åka rutschkana" ner, men då jag tyckte att det var så obehagligt {kändes som att jag skulle spricka framåt!} så bytte jag snart tillbaka till liggande ställning - på sidan! Jag låg på min högra sida och det högra benet lades upp på en ställning så att jag lättare skulle kunna trycka på. Med den högra handen tryckte jag lustgasen mot ansiktet för allt jag var värd, och med den vänstra handen masserade jag mitt vänstra lår. David stod bredvid och försökte massera så gott det gick, men då jag låg på sidan så var det inte så lätt för honom att komma åt. Han stod nära hela tiden, och när jag inte masserade mitt ben så kramade jag om hans midja så hårt jag kunde typ, haha!
 
NU började bebisen trycka sig neråt, det kunde jag tydligt känna. Mestadels låg jag tyst, men när jag väl sa något så kved jag om antingen kejsarsnitt eller sugklocka. Bara få ut bebisen! Jag pallar inte mer! När man har sådär ont så tänker i alla fall jag väldigt konstiga grejer. Jag började tänka på hur elak jag var mot Julia, som hade "lämnat henne" för att ligga här och dö av smärta. En mängd tankar gick genom mitt huvud, men det läskiga är att när man har sådär ont så spelar ingenting längre någon roll. Jag funderade på om samma sak går genom huvudet när man håller på att dö? Att man liksom känner sig färdig och bara VILL BORT! Barnmorskorna tyckte dock att det absolut inte skulle behövas, jag var så nära nu! De satt på sina pallar och väntade.. det kändes som en evighet. Radion stod på hela tiden och jag tror jag hörde samma ton i flera timmar. Inga röster eller någon melodi. Jag låg och tänkte att det var oerhört störande!
 
Jag kunde känna hur bebisen tryckte sig framåt, och åkte tillbaka.. tryckte sig framåt.. och åkte tillbaka! Och det kändes som att den ville ut ur rumpan på mig. När krystvärkarna kom släppte jag lustgasen för att kunna ta i riktigt ordentligt! Behövde kraft från hela kroppen. Helt fucking obedövad! :O Hela tiden visste jag att snart, snart kommer det göra jäääääääääääääävligt ont. Det är när huvudet kommer ut som det gör som allra ondast. Kunde riktigt känna hur hela jag skulle fläkas upp där nere mellan benen!
 
Huvudet närmade sig och barnmorskorna och David kunde se att bebisen hade mörkt hår, ganska mycket! Jag tror jag log, men tänkte inte mycket mer på det.
 
Tillslut, efter att ha tagit i allt jag kunde och ännu mer {otroligt nog orkade jag trycka på mer, trots att jag inte trodde att det var möjligt!} så kände jag hur huvudet kom ut! Aaaaaaaaah... ÄNTLIGEN över! Men hepp... värken försvann och kroppen var fortfarande kvar inuti mig. Hah! Jag som hade tänkt att bara huvudet är ute så kan de dra ut allt.. Men jag fick snällt ligga och vänta på ytterligare en värk innan tillslut resten av kroppen pressades ut också. Även det gjorde väldigt ont. Kändes lite olustigt att ligga där med ett huvud mellan benen, enligt David kanske jag låg så i 20-30 sekunder. Dock kändes det såklart som flera timmar..
 
14:29
Föder en pigg gosse i framstupa kronbjudning. Apgar 9-10-10.
"Det blev en kille!" sa en glad David. En rejäl liten pojke torkas av av barnmorskorna, för att sedan läggas upp till mig. Haha, jag kan inte påstå att han var vidare fräsch där han låg alldeles gul/grön, och ärligt talat väntade jag med att pussa på honom innan han var lite mer tvättad. Hela jag blev nerbajsad, men det struntade jag i och hade honom nära, nära. Så perfekt! Alla kroppsdelar på rätt plats, och liksom sin pappa & farfar så hade han ett litet "hål" ovanför örat. Vi hade pratat om det innan, jag och David. Skulle bebisen få det där hålet också? Det är någon form av fistel tror jag. Njae, det trodde vi väl inte direkt, men samtidigt skulle vi inte bli förvånade om den hade det! Och tänka sig att han fick det! David kan i alla fall känna sig säker på att han är far! ;}

En stund senare kom även moderkakan ut. En grön sådan. Läbbigt. Men den såg hel & fin ut. David klippte navelsträngen och sedan blev vi lämnade ensamma i rummet. Vi låg där väldigt länge innan vi fick fika. Jag drack varm choklad och åt lite av en smörgås. Jag kan inte påstå att jag var vidare sugen på någonting. Hela jag hade dessutom skakat i en halvtimme, verkligen skakat! Det tar på kroppen att anstränga sig så.

Nu till den stora frågan! Vad skulle lillkillen heta? Namn är viktigt, och vi skulle absolut inte lämna sjukhuset förrän ett namn var satt! Vi hade Algot, Henry & Sam i våra tankar. Algot rök direkt, jag tyckte inte att han såg ut som en Algot. Sam kändes något avhugget så ja - Henry it is!
 
Efter en lång stund {nu var det full rulle inne på förlossningen med många som födde} kom en barnmorska in för att mäta och väga vår älskling. Samma underbart härliga barmorska som varit med när Henry kom ut. Henne träffade jag även när jag var inne på ultraljudet i vecka 29, då jag var orolig eftersom jag inte kände så mycket rörelser.
 
"Det ser ut att vara en rejäl kille! Vad tror du att han väger?"
"Hmm, kanske 4 och... 2?"
"Jaa, nära! 4380 gram!"

Längd: 53 cm
Huvudomfång: 37 cm
 
Hihi, hade han fått plats där inne i magen? Kunde jag få så stora bebisar? Tydligen!
Det var senare en befrielse att komma upp från sängen och ställa sig i duschen. Kändes som att jag hade fått liggsår. Jag hade inte spruckit någonting och jag kunde kissa två timmar efteråt utan att det gjorde ont. Möjligen finns det en Gud! Eller också är kroppen sjukt otrolig ibland.

Jag vill inte påstå att vi blev utkörda från förlossningen, men de kom med våra väskor och kläder och sa att nu behövde rummet städas för att ett nytt par skulle in och föda! Tänka sig egentligen.. Bara någon timme efter att hela kroppen har satts på prov, ja då kan man resa sig och gå därifrån och allting fungerar fortfarande.
 
Trots helt galet mycket smärta så var torsdagen den 16 maj 2013 en av de bästa dagarna i mitt liv! ♥ Självklart delat med den 22 maj 2010. ♥


 
 



 johanna

Så kul att läsa andras förlossningsberättelser. Men jag ficn inte min journal på återbesöket får hoppas jag får den hos barnmorskan srn. ::) undra om inte jag hade samma rum som dig den 28april. Kul du kom ihåg hur du höll händerna. De har jag aödrig tänkt på att slriva men de vore ju kul att läsa sen.. krama lustgasen å henriks nacke.. srackars den ;) haha!!

Svar: Ja, jag älskar själv förlossningsberättelser! :) Kan läsa i flera timmar om det är så, haha! Äh, i det läget får man göra nästan vad som helst. Henrik hade säkert inte ondare än dig! ;)
melindaochjulia.blogg.se



URL: http://joliisb.blogg.se





 NAMN
 

 MAIL


 URL


 SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?