Förra veckan så blev Julia 15 månader. Snart är hon 1 ½ år. Helt galet. Det fanns en tid då jag inte hade henne, även det är helt galet. Men ändå minns jag den väldigt väl.. Alla år i skolan, med kompisarna, sena sommarkvällar etc. Nu finns det inget mer sådant i mitt liv utan just nu är jag en mamma. En morsa, om man vill kalla det så. En moder? Moder Jord, haha. Hur som helst: jag tror att jag har ett problem. Saken är den att jag väldigt sällan är orolig för hennes del. Nästan aldrig. I alla fall inte när hon är med mig eller i närheten av mig. Hon får göra i princip allting när jag finns i närheten. Vart ska jag sätta gränserna? Jag vill inte vara för "elak" för jag vill inte vara ett hinder för hennes utveckling. Jag älskar att se på när hon sitter för sig själv och tittar i en bok, sitter borta vid vinbärsbuskarna och käkar vinbär för fulla muggar, eller när hon pratar och tittar på något. Det känns som att det är då hon utvecklas. När hon är med sig själv och får tänka helt själv utan att någon  annan finns där och hjälper henne. Då vill jag aldrig störa henne. Haha, jag är så himla rädd för att vara i vägen, tror jag! Är det normalt att känna så? Normalt eller inte.. så är det i alla fall. I lekparken tidigare i dag så grävde hon med spadar {vilket hon för övrigt är grym på!} hon klättrade upp alldeles själv och satte sig och åkte rutschkana {dock tog jag emot henne!} . Min stora stora tjej! ♥ 

Om jag skulle beskriva henne med ord skulle det vara:
» Målinriktad
» Envis
» Sprallig
» Nyfiken
» Godisgris (!!)
» Pratglad
» Fokuserad {Inga koncentrationssvårigheter här inte. Bara att hoppas på att det håller i sig!}

För övrigt så är det två tänder till på G, det märkte jag i dag. De tänderna som sitter precis intill de små tänderna i underkäken. Alltså inga hörntänder. Nummer 7 och nummer 8. Det var på tiden! Hennes mun, eller ja, tänderna, har hållit sig lugna sedan runt påsk då nummer 5 och 6 kom. Peppar peppar ta i trä, så mår hon lika bra nu som hon gjort hittills när det har kommit tänder. Fast det verkar klia lite faktiskt.. fingret är i munnen väldigt mycket. Haha, och på tal om fingret i munnen. Hon har precis upptäckt att hon har en kräkreflex. Flera gånger i dag har jag hört något som nästan är som en hulkning, och sedan kommer hon gående med hela handen i munnen och halvt rinnande ögon. I know how it feels.. Och en grej till. Näspetande.. Vad är det egentligen för mystiska hål i ansiktet det där? Julia petar för glatta livet och det är så himla sött. Jag hoppas dock att det beteende försvinner när hon kommer upp i tonåren. Om hon ska gå med ena handens fingrar i halsen och den andra handens fingrar i näsan är jag rädd att hon kommer bli... utstött. Men så länge hon är 1 så är det ju faktiskt okej. Det tycker i alla fall jag, eller vad säger ni? ;}