Min kära sambo säger ofta till mig hur viktigt det är att ha mål i livet. Rimliga mål. När vi träffades sommaren -11 var han "nere på botten", kan man väl kanske säga. Inga barn {vid 27 års ålder, herregud!! :O ;) }, ingen utbildning och inget körkort. Haha, att jag inte såg mig om efter någon som hade det lite bättre ställt med tanke på mig situation? ;P Hahah, hur som helst. Han påbörjade en utbildning ganska snabbt efter att vi träffats, till CNC-operatör. Blev färdig efter några månader och skaffade sig även körkort snabbt & smidigt. Nu var det bara jobb, barn & hus kvar. Jobb fick han efter ett tag, men precis innan det blev jag gravid med lille Henry. Tanken var att först skaffa jobb, sedan försöka bli gravida, men Henry hade bråttom och ville inte vänta. Han blev till i slutet av augusti -12, och David började på sitt jobb samma år i oktober. Sedan kunde han även checka av barn och nu var det bara hus kvar. Och hus har vi nu köpt, under våren -14. 

 

Snacka om att följa sina mål!

 

Hihi, och nu till mina mål! För det första har jag ju en himla tur att ha David som visar att ingenting är omöjligt om man bara vill det tillräckligt mycket. Jag menar; han skulle ju lika gärna kunnat sitta kvar där, utan körkort och ett ordentligt jobb. Men inte! ♥

 

Jag har under hela mitt liv känt mig "dragen" till sjukhus. Jag älskar sjukhus! Till skillnad från såååå många andra så älskar jag miljön, jag känner mig trygg. Kanske att man då skulle jobba på ett sjukhus? Dock har jag aldrig varit ett direkt "fan" av människor, och kände väl ett tag att näe, jag vill hellre hjälpa djur än människor! Veterinär är dock helt uteslutet för jag är inte så bra på matte att jag skulle klara av att komma in på en sådan utbildning. Bebisar visste jag ingenting om innan jag själv blev mamma, men nu vet jag allt {haha} och känner att det är DET jag vill jobba med. Jag vill hjälpa det vackraste som finns: nyfödda liv. ♥ Jag blir alltid lika blödig när jag ser program på tv som handlar om bebisar, får alltid en liten tår. Och jag imponeras så av kvinnor som föder fram dem, oavsett om de tar i för kung och fosterland genom att föda vaginalt, eller om de ligger och blir uppskurna och känner hur någon sliter och drar i deras kropp.

 

Jag hoppas att jag kan komma in på en bra utbildning så att jag får jobba med det jag känner att jag VILL. När jag var ute och gick för ett tag sedan sa jag för mig själv, något i stil med: "Jag heter Melinda, jag är 27 år och sjuksköterska. Jag har två barn som är 8 och 5 år gamla, förlovad, bor i hus och har körkort." Det är lite så jag tänker att jag vill att mitt liv ska se ut om 4 år. Enligt mig är det JÄVLIGT bra. Dock är det ingenting jag går runt och "längtar" efter. Liksom att det är först DÅ som jag kan känna mig lycklig. Nejnej. Jag vill vara lycklig hela tiden. På vägen mot alla mina mål vill jag samtidigt ha det roligt och må bra. För vem vet: jag kanske inte ens blir 27?

 

Det enda jag behöver göra för att få det så som jag vill ha det är att 1: komma in på sjuksköterskeprogrammet {eller undersköterska, det funkar det med} och 2: genomföra utbildningen och senare hitta ett jobb.

 

Jag har aldrig riktigt befunnit mig på "botten" tror jag. Det skulle väl möjligen ha varit sommaren då Julia var 1 år, jag bodde hemma hos mina föräldrar utan varken en gymnasieutbildning eller arbete eller tillsammans med pappan till Julia. Det skulle ju lätt kunna ses som ett misslyckande. Men jag var lycklig! Jag har aldrig känt någon brådska med något utan såg fram emot vad livet hade att erbjuda! Och se vad mycket som har hänt. :D

 

Andra mål jag har i livet är även:

♣ Resa med familjen

♣ Göra i ordning vårt hus

♣ Skaffa fler barn

♣ Förstora brösten {vem gör inte det nu för tiden? ;) }

♣ Hålla mig vältränad för hälsans skull