Är så otroligt glad och tacksam för allt jag får och har fått vara med om. Hur allting, på gott och ont, påverkat mig och fått mig att utvecklas. Har suttit en bra stund och tittat igenom gamla bilder från när jag gick på gymnasiet. Första tanken som slår mig är att OJ, vad jag måste ha förändrats sedan dess. Framför allt utseendemässigt.. Plus ca 10 kg och ett något mognare ansikte möjligtvis. Något mer rynkig också antar jag, men det hör väl till.

 

Vad lätt livet måste ha varit på den tiden kan jag tänka nu, då man inte behövde ta hand om någon mer än sig själv. Samtidigt kanske det var den mest "mentalt" jobbiga perioden i mitt liv. Mycket känslor att på något sätt fajtas med. Pojkvänner, vänner och byte av gymnasielinje inte bara en utan två gånger. Bara det att jag blev oplanerat gravid som 18-åring, och att där och då bestämma mig för att behålla barnet som så många andra tyckte att jag skulle "vänta med", och "skaffa senare", det kan ju också ses som något av en pärs. Det är jag otroligt glad för att jag stod emot idag. Jag kan inte tänka mig att det hade gått hälften så bra för mig annars, och jag hade nog absolut inte suttit här som husägare och sjuksköterskestudent idag om det inte varit för att en liten, liten tjej ville komma till världen när hennes mamma var nyss fyllda 19 år. 

 

Det var ändå en ganska härlig tid på många sätt. Mycket fjortisbilder framför allt, haha! Men frågan är om jag verkligen har förändrats så mycket egentligen..? Jag är ju av den sorten att jag inte tror på att människor "totalförändras". Innerst inne så är man ändå samma person som för 5, 10, eller 30 år sedan, om än med mer erfarenhet och kunskap än tidigare. Vissa pratar om att saker de gjort för si och så många år sedan aldrig skulle falla dem in att göra igen, men hey, det är jag inte helt säker på. Bakom den här tvåbarnsmammafasaden så är jag ändå samma gamla knasiga Melinda som inte alltid tänker så efter så noga innan jag gör något. ;} Vilket har sina nackdelar - och fördelar!

 

Vilket flummigt inlägg. Men det var så många tankar som svämmade över mig när jag såg alla gamla bilder. Jag blev visst lite nostalgisk. Om mindre än 3 månader fyller jag 24. Tonårstiden har passerat - med råge. Haha. Men jag säger som jag sa för några år sedan och som jag verkligen menar: jag ser fram emot vad livet har för utmaningar och planer framöver! :} Jag tror inte att allt är förutbestämt, utan att vi har vår egna vilja givetvis. Men jag tror samtidigt att vi är här för att lära oss saker och hela tiden utvecklas. Jag kan redan känna att jag utvecklats bara sedan i somras nu när jag läser så mycket om människan. Väldigt spännande!

 

Allt som sker har en mening, det är jag säker på. Alla saker, stora som små, får oss att lära oss något. Jag vågar lova att t ex olyckan med hästen förra veckan hände av en anledning. Och hade det inte hänt hade jag skadat mig på ett annat sätt! {Jag är väldigt inne i andligheten i skolan nu.. existentiella frågor ni vet, det är därför jag babblar på så inni..} Det är precis som man kan läsa om folk som råkar ut får olyckor och omkommer. Det var meningen att de personerna skulle lämna jordelivet då, oavsett ålder. Hade de inte blivit påkörda så hade de råkat ut för något annat.. Det är ju hemskt tragiskt när unga dör, och enligt mig riktigt orättvist. Men jag tror ändå på något sätt att det är meningen. Jag har läst i en bok skriven av ett medium att alla människor har olika bakgrunder med sig in i detta liv. Vissa själar är mogna och har levt många, många liv innan. Några själar är alldeles nyfödda och inte särskilt mogna. Dessa omogna själar behöver ett längre liv så att de hinner lära sig mycket. De vars själar redan är väldigt mogna och kunniga kanske bara har några få saker kvar att lära sig, och det kan de lära sig på bara några få år.

 

Låter det här helt sjukt?
Jag tycker faktiskt inte det. I min hjärna låter det ganska logiskt. Men jag har full förståelse för om vissa inte håller med mig.

 

Nu måste jag lägga mig.
I morgon har jag ett seminarie som handlar om etiska principer och etiska patientperspektiv. Det handlar bland annat om en 8-årig flicka som dör i cancer. Hemskt. Orättvist. Jag grät när jag såg filmen där hon sakta somnade in med sin ledsna pappa sittande bredvid sängen. Svårt att hålla tillbaka tårarna i ett sådant ögonblick.

 

God natt!