Till alla mammor
Publicerat den
Jag följer Solsidan slaviskt. Älskar den serien eftersom den verkligen speglar det verkliga livet!
"Det är ju som att gå in till bilhandlaren och säga "Hörredu jag är sugen på en gammal, använd bil, har du det?"", Fredriks kommentar i senaste avsnittet. Följt av Mickans: ja, det finns det ju i och för sig folk som gör, Fredrik..
Haha, åh. Tänk om man kunde vara rik och faktiskt kunna säga så. Själva har vi precis köpt en gammal bil..
Okej, nu gled jag ifrån ämnet. Det jag skulle ta upp är jämförelsen mellan barn, som ganska ofta förekommer {även i Solsidan}. Tycker ni att det är så "i verkligheten" också? Det tycker jag. Anledningen tror jag till stor del är för att så många bloggar/facebookar om sina barn och deras utveckling, för jag har frågat min mamma om det var samma hysteri när jag var liten, men det var det inte har hon sagt. Då hade man ju inte lika stor koll på vad alla andra gjorde.
Jag vet av egen erfarenhet från när Julia var bebis, att jag jämförde henne med andra barn i hennes ålder. Ska hon inte börja skratta nu? Det har ju den & den gjort flera gånger.. Har hon så tråkigt?? Ska inte hon få tänder snart? När ska hon få HÅR? Osv.. Det här är ju faktiskt hemskt! Jag vet inte om man kan se det som ett världsligt problem direkt, men jag tror att den här jämförelsen och "oron" som kanske skapas av detta kan påverka ganska många. Det viktigaste är ju att barnet mår bra, vilket de oftast gör även om de lär sig sitta vid olika åldrar.
Julia var ju inte direkt supertidig i sin utveckling, men ändå så pass kvick att jag aldrig hann bli orolig på det sättet. Överallt kan man ju läsa om vad som är normalt, inte konstigt att folk oroar sig! Jag har bloggen att tacka för att man nu kan titta tillbaka och se när saker hände, annars kan det vara jäkligt svårt att komma ihåg när hon för första gången kröp, stod upp, vinkade osv. Det enda jag verkligen kan komma ihåg utantill är att hon kröp på nyårsafton, sötnosen! Vad var hon då? Precis fyllda 7 månader räknade jag ut på fingrarna nu.
En annan sak jag tänkte på! Tror ni att ens barns utveckling även kan bero på förälderns engagemang? Rent logiskt borde det väl göra det? Om inte barnet är väldigt självständigt. Jag menar, om föräldern verkligen går in för sitt barn, är positiv, läser & sjunger m.m, då borde väl barnet bli mer intresserad och på så sätt kanske lära sig snabbare? Jag vet inte, det är bara en fundering.
Säg gärna vad ni tycker om det här! :}
Sharon
Jag håller med om det sista! Jag läste att barn vars föräldrar läser ofta för dom får högre IQ och större ordförråd.
Beatrice, mamma till Devin -09 och Lili -11.
Ja det kan stämma. Jag vet att jag och Tommy oroade oss för Devins talutveckling ett tag, och blev genom logopeden tipsade om att förklara saker mer för Devin, och absolut aldrig ställa frågor som man ofta gör till barn annars.. Så detta testade vi mer och mer. Jag läser för Devin mycket och pratar nästan hela tiden med honom, när vi leker, bakar tillsammans, lagar mat, målar m.m.. Och hans tal har verkligen kommit igång NU, när han är runt 3½ år först.. Han talar hela tiden och lär sig nya ord från dag till dag. Det är kul :)
Graviditeten med Julia
