I fredags, på Henrys tremånadersdag, fick vi äntligen höra det efterlängtade skrattet! Det var när vi satt i köket. Henry satt i mitt knä och Julia satt på sin stol intill och "fulade sig" genom att säga något i stil med "mimimimi" med väldigt ljus röst. Först log Henry jättemycket, för att sedan gå över till ett underbart litet skratt! Tyvärr fick jag inte se hans ansikte, men jag kunde höra det. Åh! ♥ Som tur var så stod jag framför spegeln med honom i famnen tidigare idag, och då kom ännu ett skratt. Finns det något mer fantastiskt!?

 

De senaste veckorna har han också blivit väldigt stark i sin nacke. Det kom från ingenstans! Man kan nu lyfta upp honom utan att vara "överdrivet försiktig" med nacken, vilket ju är skönt. :} Han sitter oftast med i mitt knä och gillar att vara med och kika. Liten blir stor.. Plutten!

Henry, 3 månader