Idag är det hemstudier för min del.

 

Förra veckan var jag ju ute på VFU på en vårdcentral och fick prova på det livet. Som jag säkert nämnt många gånger innan i den här bloggen så gillar jag sjukhus och miljön där. Det är på något sätt en hemtrevlig och trygg miljö, så har jag alltid känt. Har jag ont någonstans så kan jag få hjälp! ;} Förhoppningsvis!

 

Trivdes verkligen jättebra och personalen var så snälla, även om dagarna kändes långa när man var där mellan 8-17. Att jobba på en vårdcentral är med andra ord ingenting jag eftersträvar, då jag inte känner mig bekväm med de tiderna. Att hellre jobba på ett större sjukhus (SkaS till exempel, min dröm! Haha} med lite olika tider skulle jag nog tycka var bättre. Har ju faktiskt aldrig testat så jag kan inte säga säkert.

 

Men vet ni vad jag fick göra? Jag fick vara med på BVC i några timmar och därmed hinna träffa några bebisar. Jag trodde jag skulle bryta ihop. Fick en sådan otrolig bebislängtan så jag trodde inte att det var sant. Att ena bebisen dessutom hade ett äldre syskon som var precis i HENRYS ålder, fick mig att förså att min lille Henry inte längre är så liten.. För ett litet ögonblick funderade jag på att skita i alltihop och bara springa hem och vara mammaledig resten av mitt liv med en herrans massa ungar, men jag tog mig i kragen. Jag vet ju att jag tröttnar på att bara gå hemma också. Jag tycker ju att det är ROLIGT att plugga, superroligt! Näe, den här chansen tänker jag icke kasta bort. Barn får jag skaffa mig mer sen när jag är gammal. Fast ändå yngre än den genomsnittliga förstagångsföderskan i Sverige, haha.

 

Var även med på en kontroll för ett lite äldre barn. Fick reda på att man då börjar räkna ut barnens BMI och verkligen ge information om hur viktig kosten är för barnen. Jag frågade om sköterskan kunde kolla Julias BMI bara för skojs skull, och sa hennes siffror. Julia är ca 107 cm lång och väger 20 kg. "Du bör tänka dig för, hon är på gränsen till överviktig", fick jag som svar. Vilken käftsmäll. Mitt barn som i mina ögon är alldeles perfekt. Sitter hon och lutar sig framåt så känner man dessutom hela ryggraden på henne! Det ville jag inte tro. Och istället för att göra något "åt" detta, tänker jag reagera med att istället IFRÅGASÄTTA dagens ideal på små barn. Ska de vara pinnsmala och äckligt beniga? Nej tack!

 

Jag förstår ju givetvis att detta i längden bara rör sig om att ha informerat föräldrarna på rätt sätt. Så att de inte kan komma där när barnen är tonåringar och överviktiga och inte förstå vad de gjort för fel, men jag kan inte låta bli att vara lite sur. Hoppas verkligen att detta inte blir något som barnen själva blir medvetna om. Och jag kan även nämna att i vår familj har vi ingenting som heter "lördagsgodis". Det tror jag kan vara mer negativt än att ha godis någon annan dag. Då blir det en längtan efter just lördagen och kanske frossar barnen då i sig godis "bara för att". Och tänk sen när de blir stora nog att själva bestämma över vad de köper? Då kanske de gör likt mig, köper godis varje dag bara för att jag KAN! ;} Nåja, nästan varje dag. ;}

 

Jag sa ingenting till sjuksköteskan om att mina barn har fått äta godis och onyttigheter i tidig ålder. Och nämnas bör: inte skulle det göra mig någonting om mina barn är överviktiga, jag skulle tycka att de var lika fina oavsett. Sålänge det inte är något som påverkar dem negativt vad gäller hälsa, rörlighet och ork! Men nu när jag med egna ögon kan se att Julia verkligen inte är överviktig, så stör det mig att hon enligt "idealet" nästan är det. Sjuka ideal överallt!

Nu fick jag spy ur mig det. Det var skönt! Skriv gärna vad ni själva tycker! :} Detta kan diskuteras om och om igen!