Malvas födelsedag
Skrivet

Så var äntligen vår älskade lillasyster här! Söndagen den 6 november 2016 valde hon att komma ut, 5 dagar innan beräknat födelsedatum. Så roligt! Nu har jag fött tre barn: den första på bf, den andra efter bf och den tredje innan bf. Lite komiskt! :) 
 
Det hela började på lördagen den 5 november. Jag hade haft lite förvärkar hela dagen, samt dagen innan det. De var väldigt hanterbara och gjorde inte särskilt ont. Snabba var de också! Det räckte med ett fåtal djupa andetag så var de över sen. Jag pratade med min mamma i telefon under dagen, och vid något tillfälle frågade hon om jag känt några rörelser på länge. Njaa.. det kunde jag inte komma ihåg att jag hade gjort!? Jag var mest fokuserad på det jag trodde var förvärkar och hade inte tankar på något annat än det. Jag berättade i alla fall för David att jag nog faktiskt inte hade känt några rörelser på några timmar, och vi kom fram till att det var lika bra att höra av sig till förlossningen och rådfråga lite. På direktiv från barnmorskan i telefonen skulle jag dricka ett glas iskallt vatten och sedan lägga mig på vänstersidan och ligga så i två timmar. Sagt och gjort, och efter ungefär 2 minuter kände jag rörelser. :') Tack och lov! Det här var vid 18-tiden på lördagkvällen. Och jag låg aldrig i två timmar.. ;)
 
Ju mer kvällen gick så kom de där "förvärkarna" allt tätare. Vid kl 20 ringde jag tillbaka till förlossningen och berättade att jag hade känt lite rörelser då vi kommit överens tidigare om att jag skulle ringa och berätta hur det hade gått. David hade varit snäll och gått ut i förrådet och hämtat in pilatesbollen som jag älskade så mycket under värkarna med Henry. Jag försökte ta värkarna medan jag satt på den, men den här gången gillade jag den inte alls! Det var mycket mer bekvämt, faktiskt, att stå upp och luta mig mot något. I det här fallet blev det torkställningen till tvätten som stod i vardagsrummet.. Vi hade nämligen lagt på dynorna till utemöblerna där på "så länge" (ingen hade orkat lägga in dem i förrådet), och nu passade det perfekt att luta sig över dem.
 
Nåväl, värkarna var som sagt snabba och väldigt lätta att ta sig igenom. Endast 2-3 djupa andetag behövdes för att ta sig igenom dem. Därför trodde jag aldrig att det riktigt var igång.. tänk om det skulle hålla på såhär i flera dagar till!? Man har ju hört vissa skräckberättelser.. Vid 22-tiden tänkte vi gå och lägga oss, men redan då kände jag att jag absolut inte skulle kunna sova i det här tillståndet. Jag ville in till förlossningen och se om jag hade öppnat mig något. Det kunde ju vara så att det faktiskt dragit igång, men lika gärna kunna vara falskt alarm.. Jag ringde återigen in till förlossningen och berättade att värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum. De frågade om detta var första barnet "eeh, nä tredje, haha.." och de tyckte att det lät som att förlossningen var på gång. Välkomna in och kör lugnt i vinterväglaget! 
 
Självklart hade det börjat snöa den här kvällen.. Men David körde lugnt in och trots att snön yrde gick det väldigt bra ändå. Höll 80 hela vägen. :) Och vi tog inte med bilbarnstol eftersom detta (enligt mig) bara rörde sig om en undersökning för att se hur pass det hade startat eller ej..
 
Värkarna kom var tredje minut i bilen och det var inte bekvämt. Ajaj! Jag som så gärna ville stå upp och ta mig igenom dem! Nu kändes det som att jag skulle gå av på mitten. Men som sagt: snabba värkar! 2-3 riktigt djupa andetag för att "rida med vågen", sedan var de över. Det kanske förresten är så länge en värk brukar hålla på? Haha, skönt i alla fall att de inte varar i oändlighet så att det finns chans för lite vila mellan dem.
 
Väl inne på förlossningen tog en mysig undersökterska emot oss och vi blev visade till förlossningsrum 6. Passande då det var den 6/11, tänkte jag! :) Jag fick stanna en gång i korridoten på väg tid för att ta en värk. c vPå med CTG:n och så skulle jag ligga i 20 minuter. Jag frågade undersköterskan om jag fick stå upp under tiden då värkarna gjorde så ont i liggande ställning. Det gick bra, sa hon! Några minuter senare kommer barnmorskan in och säger att CTG:n råkat läsa av min puls istället, och att det är mycket bättre att jag ligger ner. Aj.. Haha. Men inte mycket till val! Klockan var runt midnatt och jag var öppen 4-5 cm.
 
Efter CTG:n (som såg bra ut) efterfrågade jag återigen min kära pilatesboll som ju var SÅ underbar sist. Hahaha, att jag inte gav mig! Den enormt stora pilatesbollen använde jag inte alls utan tog värkarna stående, lutad mot sängen. Då förlossningen var nyrenoverad fanns numera ett badrum i förlossningsrummet! Jag kom på att det vore superskönt att duscha och att värmen borde ta värkarna rätt bra. Jag hade nämligen duschat flera gånger hemma under dagen och tyckt att det hjälpt bra. Sagt och gjort - in i duschen och på med rykande hett vatten! Där fanns en stol som jag satt på mellan värkarna, men när de var som mest intensiva så stod jag upp och lutade mig mot väggen. Och skakade! Skakade något så fruktansvärt i hela kroppen. Att klockan dessutom var mitt i natten gjorde att jag redan när vi kom in var SÅ trött. " Hur ska jag orka föda när jag redan är så trött att jag vill sova?".
 
När jag var så utmattad att jag inte orkade duscha mer gick jag ut och la mig i sängen igen. Jag bad om lustgas vilket jag också fick. ÅH vad skönt. Den hjälpte jättebra och jag fick genast känslan av att vara riktigt berusad! Dock inte att förglömma! Jag var sjukt förkyld och hostade så att jag hoppade i sängen.Jag hade haft den där sega förkylningen i ca 2 veckor innan. Hostat & hostat och inte känt den minsta tillstymmelse till doft. Vid 01 frågade jag barnmorskan om hon inte kunde kolla hur det gick "där nere". Hade jag öppnat mig något mer tro? Där och då har jag för mig att hon hade en del att göra, och det bestämdes att hon skulle titta hur öppen jag var vid 01:30 istället. Då skulle hon även ta hål på hinnorna! Vid 01:30 var jag öppen 7-8 cm, och vattnet togs. Det togs mitt i en värk vill jag minnas, och jag kände absolut ingenting. Minns inte ens att det blev blött!
 
När jag befinner mig i dessa ofattbara smärtor blir jag ganska inne i mig själv. Ligger och funderar över gud vet vad, lite som när man är riktigt berusad (som sagt) och går igenom livets alla händelser, hehe. Barnmorskan pratade med mig och det enda jag gjorde var att nicka eller skaka på huvudet som svar. Jag minns att det kändes EXAKT som vid förlossningen med Henry. Jag visste liksom innan vad hon skulle säga, och när jag svarade med mina nickningar och skakningar på huvudet gjorde jag det som i repris kändes det som. "Hur brukar du ligga när du föder?" "Brukar du ligga på sidan?" "Lägg dig på sidan, nej inte det hållet, andra sidan. Upp med benet här. Nej, inte det benet, det andra.". Haha, ja jösses! Dock fick jag inte tillräckligt med kraft så barnmorskan tyckte att jag skulle ligga på rygg istället, med benen upp som i en gynstol. Åh, herregud inte så! Det kändes inte alls bekvämt. Svanken gick av i varje värk kändes det som, hur skulle jag orka trycka på i den här ställningen? Dessutom var "hållaren" till benet (vad kallas det tro?) trasig och flyttades omkring hela tiden, så undersköterskan (som hade kommit in och dessutom börjat badda min panna utan att jag märkte det) fick hålla fast den så att mitt ben inte skulle dingla fram och tillbaka, haha. :')
 
Som förväntat. Kraften i mig tog slut. Två veckors hemsk förkylning som resulterat i väldigt lite sömn, och sedan in och föda mitt i natten (man tackar! :D). Nu var det dags att lägga ifrån sig lustgasen under värkarna för med den blev jag svagare. Lustgasen fick enbart användas mellan värkarna. När vattnet hade forsat ut "skyndade" barnmorskan på förloppet lite och öppnade upp mig resten med hjälp av sina fingrar. Jag hade några "kanter" som behövdes flyttas på, och DET mina vänner, det fick mig att känna mig levande vill jag säga. Så pass levande att jag nästan dog. Där och då undrar man varför, VARFÖR, man gett sig in på detta en gång till. Varför vill jag utstå denna smärta!? HUR är det möjligt att förtränga den!? Runt 02 tittade jag på klockan och undrade när bebisen tänkte titta ut egentligen. Kanske 02:04? Det vore ju coolt då det är mitt födelsedatum, hihi. Men hepp, inte 02:04, sekunderna tickade på. De hade satt på handtag på sängens sidor som jag skulle hålla i. Ner med hakan i bröstet och ta i! Barnmorskan var verkligen en sådan barnmorska som jag behövde. Pushade på mig riktigt bra. "Kom igen!" "Tryck på, lite till, lite till, LITE TILL!". Hela tiden högt och tydligt och sedan ÄNTLIGEN, 02:13, skruvade sig en liten, liten bebis ut.
 
"Va? Är den ute? Eller är bara huvudet ute?" (Henrys huvud kom ut i ena värken, men sedan fick jag vänta till nästa värk innan även kroppen gled ut.)
Men ja, hela bebisen kom ut direkt.
"Det blev en tjej", sa David som hela tiden stått intill och tittat och masserat mina onda lår under värkarna. Jag som nu låg med benen mitt i vädret kunde enbart höra detta ljuvliga skrik som kom med en gång. Mina ben var i vägen så det tog några evighetslånga sekunder innan jag fick se vårt barn. MITT barn! Så otroligt efterlängtad och redan högt älskad. ♥ Hon hade som sagt skruvat sig ut med huvudet och fick därför navelsträngen runt halsen. På grund av detta drog barnmorskan ut henne på en gång för att få bort navelsträngen. Enligt David hade den suttit runt halsen i ett fåtal sekunder, och som vi gått igenom i skolan: att ha navelsträngen runt halsen behöver inte betyda att det är farligt. Den kan sitta flera varv utan att det är farligt. Det som däremot spelar en stor roll är hur HÅRT den sitter. Det är då det kan bli farligt. Jag vet faktiskt inte hur hårt den satt, men då inga åtgärder vidtogs så antar jag att det inte vara någon större fara.
 
Upp på bröstet kom denna ljuvliga lilla skapelse. En liten minibebis. Min älskade lilla tjej. Stora, pigga ögon och mycket mörkt hår. Långa fingrar med långa naglar på. En liten, liten fistel vid örat, liksom farfar, pappa och storebror. En stor mun, men smala läppar jämfört med storebror. Spinkig jämfört med de äldre syskonen (jädrar vad här jämförs, hah!) och lite torra sprickor vid hand- och fotleder.
 
Vad hände där? Hade vi fått en bebis nu? Vi var ju inte ens framme vid beräknat födelsedatum ännu! Helt otroligt. Hon låg på min degiga mage en liten stund innan jag visade henne bröstet. Jag hade som plan innan att INTE visa henne bröstet, just för att se instinkten hos henne att själv leta sig fram. Men jag har för mig att David tyckte att det tog för lång tid, och därför visade jag henne i alla fall, haha.
 
Tidigare gånger har jag varit väldigt nyfiken på hur stora bebisarna har varit. Den här gången låg jag bara och njöt av vår lilla perfekta skapelse. Just när jag ligger där i sängen och ammar min lilla nyfödda så får jag... vääääääääääärldens hostanfall. Jag hostar så att jag gråter och kan inte prata. Lyckas i alla fall klämma fram att jag behöver hostmedicin, vilket jag senare får. Det kändes hemskt att ligga där och hoppa upp och ner, men jag antar att Malva var van med tanke på att jag hostat i några veckor redan.
 
Efter en för en gång skull väldigt god fika så kommer barnmorskan tillbaka och det var dags att väga och mäta.
Medan jag ligger kvar i sängen så frågar barnmorskan hur stora mina tidigare bebisar varit, och att denna minsann är betydligt mindre.
3170 g lätt
48 cm kort
34 cm i huvudomfång
 
Ni kanske tycker att det låter fullt normalt, haha, men för mig är den en yttepytteminibebis som vi fått äran att ta hand om! ♥
 
Liksom tidigare så sköljer tacksamheten över mig. Tacksam för att jag haft en normal graviditet, en normal förlossning och att jag fått ett friskt barn. Jag har längtat i flera år efter det här ögonblicket, och äntligen har det hänt. Nu har jag fått (ja, fått! Inte skaffat! ♥) en flicka, en pojke och en till flicka. Redan innan graviditeten trodde jag och (det ska man egentligen inte säga) hoppades jag på en liten flicka som jag kunde klä i gulliga klänningar och hårband. Några veckor in i graviditeten kände jag att nog var det en flicka alltid, även om jag inte var riktigt så illamående som med Julia, och tron styrktes när de på ultraljudet sa att det "verkade vara en flicka". Tänk att hjärnan kan känna av kroppen så pass. Helt otroligt! ♥ Återigen är jag helt säker på att man kan få allt man önskar, bara man har en positiv inställning och en stark vilja! 
 
Klockan är närmare 04 och det blir bara någon timmes sömn den natten. Då sängen står mitt i rummet vågar jag inte ha bebisen bredvid mig utan lägger henne i plastbaljan intill, inlindad i filtar. David låg i en resesäng på golvet på andra sidan om min säng och sov så sött. Och klagade sedan på att HAN var trött!? Killar alltså.. 
 
Fram på förmiddagen åker David in till stan för att köpa bebiskläder. Kläderna som vi haft med oss i strl 56 är på tok för stora, så kläder i strl 50 behöver införskaffas. Han hämtar även bilbarnstolen.
 
Sedan till namnet. Namnet! Det viktigaste av allt som jag gått och grundat på i närmare 9 månader. Här var hon ju. Min älskade Celina! Hon såg ju till och med ut som en Celina. Inte alls som en Esmeralda. Men David gav sig inte. Han gillade verkligen inte namnet Celina. Hundnamn, tydligen. I bilen påväg hem till de spända syskonen och mor- och farföräldrarna bestämde vi oss för att ge henne namnet Malva. Aldrig komma hem utan ett namn på bebisen. Har man haft en hel graviditet på sig att komma på namn, då är man enligt mig banne mig skyldig bebisen ett namn relativt fort. Det här gick långsamt ändå för att vara mig. Det tog 12 timmar från födseln till att vi hade namnet klart! :O Men nu känns det superbra! Hon ser ut som en liten Malva. 
 
Tack för ännu en underbar skatt att få dela mitt liv med! ♥
 
 



Vecka 31
Skrivet

 


Idag, lördagen den 3 september, har vi kommit 211 dagar in i graviditeten. 75,4 % har passerat och den 11/11 känns inte jättelångt bort längre om jag ska vara ärlig. Varje lördag byter vi vecka, och jag tycker att det är lördag mest hela tiden. Magen växer och växer, men den är olik i storlek för varje dag tycker jag. Vissa dagar känner jag mig enorm medan den andra dagar knappt märks. Jag pratade med en tjej vid busshållsplatsen häromdagen och hon såg inte ens att jag var gravid!
 
På fredag ska jag till MVC igen och det ska bli ruskigt spännande att se hur magen vuxit sedan sist. Om den fortfarande håller sig mitt på kurvan eller om den kanske hamnat under eller över? 
 
Enligt 1177 är bebisen i skrivande stund ca 1600 g tung och har en längd på 43 cm. Heeeeelt individuellt naturligtvis, men ändå roligt att ha ett hum om hur stor hon är. Vad kan det fattas till ankomst? Ca 10 cm och 1,5 kg kanske? Bebis lär växa och så även jag, hur det nu kan vara möjligt, haha. Stackars lilla hud som blir så uttänjd.
 
Hur mår jag då?
Den här veckan har varit väldigt bra jämfört med förra veckan. Trycket vid höger revben är inte riktigt lika starkt som tidigare vilket jag tackar för. Sover gott om nätterna förutom lite andfådd precis när jag lägger mig ner. Vill gärna sova med täcket eller en kudde mellan benen. Som jag sa tidigare så varierar dagsformen. Ibland kan jag lätt springa uppför trappan med jag dagen efter knappt kan resa mig från sittande till stående. Ingen påtaglig trötthet eller illamående, enbart lite halsbränna om kvällarna när jag precis lagt mig ner. Svullen om ben och fötter är jag däremot, samt att även händerna känns större än tidigare. Men förlovningsringen är fortfarande på och den går att få av. ;) Nämnvärt är också att jag nu börjat vagga mig fram! Känns tidigt och jag känner mig jättelöjlig, som om jag skulle föda i morgon liksom!  Men det kanske också är individuellt och olika mellan olika graviditeter.. :)
 
Kram på er!



Provbäddat i barnvagnen
Skrivet

Min (eller ja.. bebisens!) älskade åkpåse gick att hämta ut för några dagar sedan. Vilken åkpåse.. Helt fantastisk! I morse tyckte David att vi kunde ta in barnvagnen och provbädda och se hur det blev. Sagt och gjort! Den har stått ute i förrådet i ett par år nu men såg förhållandevis fräsch ut i alla fall. Betydligt fräschare än hur jag hade känt mig om det varit jag som stått i ett förråd så pass länge. ;) Den är ju i grunden svart, men på grund av en väldigt varm och solig sommar 2013 när Henry var bebis och låg i den (många härliga dagar på badet!) så har den blivit solblekt och ser därmed nästan mer brun ut.. Tyvärr! Sessan klöste dessutom sönder handtagen på vagnen för ett bra tag sedan (Sessan har vi inte kvar längre), men där har vi köpt nya fräscha läderhandtag istället så det stör inte alls.

Jag var lite orolig för hur en stor åkpåse skulle få plats i en relativt liten ligglift, och lite tajt blev det väl. Men samtidigt väldigt mysigt. Ingen risk att bebis fryser i vinter i alla fall, och det räcker då för lillan att ha en liten fleeceoverall är tanken. Eller någon annan mysig, mjuk overall! Ska kolla Newbie, de har säkert något fluffigt och mysigt. ;)

Såhär blev det i alla fall, i vår Teutonia Cosmo!





 Det finns också ett svart överdrag som kan sättas fast på liggdelen, och huruvida det kommer användas får helt enkelt bero på kylan.

Jag älskade vår Teutonia när Henry var liten, men jag ska väl inte sticka under stol med att jag varit bra sugen på ett köpa en ny vagn.. En Emmaljunga Super Nitro, white leatherette (som alla andra, haha). Den är ju SÅ otroligt fin, men samtidigt så otroligt dyr också. I alla fall för en som inte har något jobb. :} Nä men.. hade jag haft ett bra betalt jobb vet jag inte om jag haft lust att slänga ut 10 000 på en vagn i alla fall.. Jag var förresten inne på Polarn o Pyret häromdagen och FASADE över priserna där. Vem köper en jacka till ett barn för typ 800 kr? Eller en tröja i strl 74 för 299 kr? :O  Som barnet bara har en liten tid.. Känns så ovärt. Vi har faktiskt alltid kört på KAXS till barnen vad gäller skalkläder. Jättebra märke som har hållit bra tycker jag, och inte svindyrt heller! Har barnen då och då några dyrare märkeskläder så är de antingen ärvda eller presenter från min kära moder, haha. Minns att Julia i doppresent fick en jättefin röd overall från POP med tillhörande tossor som användes flitigt. Jag vann dessutom en vindfleeceoverall från samma affär till henne som också användes flitigt av både henne och Henry. Henry fick senare en jättefin Didriksonoverall som varit kanonbra! Men som sagt, det är ingenting jag själv köpt utan härliga, värdefulla presenter! ♥
 
På tal om vagn (igen), så har vi kommit överens om att vi ska köpa en ny till lillan i sommar istället, av märket jag nämnde ovan. Kanske inte just den färgen dock.. kan bli tråkigt om det kladdas banan och andra härligheter i den. ;) Vi provkörde den inne på Babyproffsen och David verkade gilla den lika mycket som jag. 

Det fina, virkade barnvagnshänget har ingen mindre än min granne gjort till mig. Så otroligt söt med små rävar i kjolar! Önskar att jag också kunde virka, det är ju så himla fint! Nu är vi redo för dig bebis. Eller nåja, nästan i alla fall. Än får du gärna dröja några veckor så att du klarar dig bra när du väl är ute. Men om du vill komma lite tidigare än bf är du välkommen! ♥



Shopping till lillan
Skrivet

Bara för att man råkar vara barn nr 3 så behöver ju inte det automatiskt betyda att man måste ärva allt från storasyskonen, även om det är väldigt smidigt att vi redan har det mesta till både kille & tjej! :) Shopping pågår för fullt här hemma, trots att det faktiskt är 73 dagar kvar.. Men tiden går fort och snart närmar vi oss, då är det skönt att veta att man har litegrann redan. Och framför allt: sprida ut kostnaderna lite så att vi inte står där med ett miljonbelopp sen när det är en vecka kvar till beräknat!
 
Vi var inne i Skövde i söndags och råkade få med oss lite smått och gott hem. Bland annat skötbädden nedan då det var 50 % på den inne på Babyproffsen. Vi har fortfarande kvar en skötbädd efter Henry, en blå med Pingu på, men den är ju inte jättefräsch efter 3 års användning. Och sen är jag som jag är: tror jag att jag väntar en flicka så köper jag inget blått. ;} (Dock gjorde jag just det.. i söndags.. en body från Newbie som var ganska mycket blå faktiskt, men även rosa, vit och med spets, hah! Det var Julia som såg den och jag kan ju inte säga nej till henne!). Julia fick faktiskt en klänning hon också, i samma mönster! Tanken är att hon ska ha på sig den nästa vecka när vi ska på fotografering. Dags att föreviga familjen igen (senaste gången var när Henry var någon månad gammal) och det ser jag både fram emot och inte. Känner mig inte jättefräsch direkt, men resten av familjen kan säkert väga upp min icke stundande skönhet, haha. Fotografen är dock grym och hittills har jag inte sett ett enda foto från henne som inte varit underbart, därför tycker jag inte (och hoppas inte!) att vi är undantaget. ;)
 
Nyligen klickade jag också hem en åkpåse till bebisen. ↓ Jag kände och klämde på den inne på Babyproffsen också, men då den var 209 kr billigare på internet så slog jag till där istället. Haha, jag är så snål!! Men jag är faktiskt arbetslös och har inte mycket till val. Igår fick jag en sådär jätteskön känsla i hjärtat när jag var och handlade. En fattig människas känsla antar jag. Jag pantade burkar och flaskor för 42 kr, samt att jag återanvände gamla påsar när jag handlade mat! Hahahah, finns det någon goare känsla!? Dels att bli av med skräp hemifrån och dels kunna spara 4 spänn genom att inte köpa nya plastpåsar. Herregud.. David skäms kan jag säga. Men panta är bra för miljön tänker jag..
 
Men tillbaka till åkpåsen! Så mjuk och fantastisk! En ny åkpåse behövde vi egentligen inte då jag fortfarande har kvar en fräsch, svart påkåse som jag faktiskt vann (!) till Teutonian för ett par år sedan. Men då vi beslutat oss för att ha kvar samma vagn som vi hade till Henry så kände vi ändå att en ny åkpåse vore roligt. Dessutom är vagnen svart och det är ju inte roligt att ha för mycket svart heller. Att bebisen kommer i november är också en sådan grej som gör oss lite osäkra på om det verkligen behövs en ny vagn? Tänk om det blir en vinter full med snö och att det faktiskt inte blir så många promenader? Hmmm.. Näe, Teutonian blir bra!
Gipsavtrycket var faktiskt Davids idé och därför klickade jag hem ett set igår. Spännade! Har aldrig testat det innan så det ska bli spännande. Men två frågor: ska man ha bh på sig? Är det någon av er som har gjort avtryck? :) 
 
I övrigt är det lite kläder, ett spjälskydd och lite nya påslakan som behöver införskaffas. Än så länge har vi 3 bodys, 1 pyjamas och 2 par strumpor som jag köpt från Newbie på Kappahl. Samt allt vi har kvar från Julia och Henry förstås. Jag sålde dock av väldigt mycket när vi flyttade till huset så det ska bli roligt att gräva fram lådorna på vinden och se vad jag har kvar. Kan inte tänka mig att jag sålt det allra finaste då jag ständigt haft i bakhuvudet att jag gärna vill ha fler barn. Än är jag inte klar ska ni veta! Samtidigt har den här graviditeten utvecklas till något väldigt tungt och påfrestande vilket gjort att ÄNNU en graviditet i framtiden känns ganska avlägset och långt borta just nu. ;) Vi får väl se hur det blir med den saken, haha. Med tiden glömmer man lätt hur det var.. Egentligen är det väl inte förrän på förlossningen som man i sina dödssmärtor undrar vad tusan man tänkte med när man var "sugen på en till"!? Kan ni förstå hur otroligt klen jag känner mig? Jag tycker att det är tungt nu, graviditet tre, men vissa är gravida 10-15 gånger! Hur gör man!? :')
 
Näe, nu ska jag ta tag i barnens rum! Henry är på sitt nya (!) dagis och Julia är i skolan. Stora barn! ♥ Henry är dock ingen dagiskille verkar det som, han grät och grät när jag lämnade honom i morse. 15 h/veckan går han nu, men tanken är att han är hemma med mig på heltid när lillan kommer. Det blir nog lugnast så för alla. Men rummen var det ja! Det gäller att passa på när ingen av dem är hemma och ska "hjälpa till" (göra det ännu stökigare!)
 
Kram på er!
 
 
 



MVC-besök i v. 26+4
Skrivet

Den 10 augusti var det återigen dags för ett MVC-besök. Den här gången var det bara jag och Henry som gick dit då Julia inte kände för att hänga med. Henry var dock mest sugen på att gå hem under hela besöket, haha. Inte jättelätt att prata med barnmorskan då, men det gick vägen i alla fall.
 
Till min stora förvåning låg livmoderns storlek precis mitt på kurvan, alltså varken större eller mindre än vad den borde vara (jag känner mig ju så stor!!!). Kan den ha varit 25 cm..? Åh, blev osäker! Ska be att få alla mina värden nästa gång, jag tycker att det är så roligt att ha och kunna läsa i efterhand. Enligt journalen hade jag en lika stor mage under Julias graviditet, medan den var större med Henry. Kan det bero på att det kanske är en tjej där inne i magen nu igen? ;) Julia vägde 3700 g och var 51 cm stor vid födseln, vilket var på den beräknade förlossningsdagen. Henry vägde 4380 g och var 53 cm stor, 11 dagar efter beräknat födelsedatum. Ser så mycket fram emot kommande förlossning och att få se vem den lilla där inne är!
 
Tidigare i somras kände jag en otrolig rädsla inför ännu en förlossning. Jätterädd för smärtan!! Jag har haft två helt normala förlossningar där barnen fötts vaginalt utan några komplikationer. Men det spelar ingen roll! Det gör JÄKLIGT ONT i alla fall. Sedan är inte jag av den typen att jag får värkar och föder inom 3 timmar.. Jag får värkar och föder först 12 (!) timmar efteråt, ungefär.. 
 
Nu känns det dock bra igen, och jag längtar så efter att få träffa vår lilla älskling. ♥ Jag följer mina egna råd som jag hade redan under första graviditeten: det är ingen idé att stressa upp sig och vara rädd inför något som man inte vet hur det bli! Så välkommen är du lilla bebis, vem du än är!
 
Åter till besöket! Mitt järnvärde hade gått upp några enheter och låg nu på 114 istället för på tidigare 110. Absolut inget jättedåligt värde, men barnmorskans råd var ändå att fortsätta med mina Niferextabletter som jag dagligen äter. Jag började ju med att ta en tablett varannan dag, just för att se hur kroppen reagerade. Dock reagerade jag inte alls dåligt (möjligen lite hård i magen) och började snabbt att ta en tablett varje dag istället, varje kväll efter tandborstningen för att inte glömma bort det. ;) Det enda som jag kunde ha varit lite mer påläst om (alternativt fått information om innan..) är att avföringen liksom ändrar färg.. Haha! Vilken hemsk och äcklig chock det blev! ;P Men det är väl det minsta problemet egentligen. Det är ju inte direkt så att någon ser det..
 
 
Det känns som att jag besöker MVC väldigt sällan, men det läste jag mig också till varför. Har man haft normala graviditeter och förlossningar innan behöver man inte besöka MVC lika ofta sedan. Jag har haft en gång i månaden hittills. I början av juli, idag den 10 augusti, och nästa besök är den 9 september. Skönt att inte springa ner trösklarna på stället. :)
 
Barnmorskan lyssnade även på hjärtljuden! Tog en hiskelig tid att finna dem, men efter en evighet hittade hon det väldigt starkt nedanför naveln. Det riktigt dånade i apparaten! Världens finaste galoppljud.
 
Blodtrycket låg på 120/60 har jag för mig, och sockret var bra. Härligt!

Världens skönaste klänning!
 
 



Lyssna på hjärtat
Skrivet

Hejsan på er!
 
Allt bra? Här är allt finfint. Mitt under sommarjobbet på campingen fick jag en veckas semester som tacksamt mottogs! Först räknade jag inte med någon längre ledighet utan några strödagar här och där, men en hel vecka (!) är ju jätteskönt. Hoppas på fint väder så att vi kan sola och bada ordentligt nu.
 
Idag, den 11/7, hade vi ett MVC-besök inplanerat och kl 13:00 var det dags. Hela familjen var samlad och det är en speciell känsla att nu ha med barnen på den här resan. Under min första graviditet var jag väldigt ensam (nåja, jag hade ju mina föräldrar på hemmaplan och Julias pappa, men han var sällan med på några MVC-besök) och det blev många MVC-besök för min del då vi försökte få bukt med mitt hemska illamående. Varje gång besökte jag dock mödravården på egen hand, men nu har jag alltså mina små skatter vid min sida hela vägen. Känns helt otroligt! Henry satte på plåster på mitt finger när jag fått stick i fingret och Julia fick pumpa upp blodtrycksmanschetten när vi skulle mäta blodtrycket. De kände sig jätteviktiga! Att finna hjärtljuden var inte det lättaste då lillan (skriver jag nu även om det är en kille) var busig och ändrade läge flera gånger. Men till höger om naveln, ganska långt ner, kunde vi höra de fina små hjärtljuden. Lilla älskling! ♥ Det slog mig nu att det idag är prick 4 månader kvar till beräknat födelsedatum.
 
Den 2 juli kände jag tydliga sparkar för första gången! Då var jag i vecka 21+0. En mäktig känsla. Idag (!) såg jag dessutom sparkarna tydligt utanpå magen. Wow! Är så nyfiken på vad det är för en liten krabat där inne.. Kommer hon vara mer lik Henry eftersom de är helsyskon? Kommer hon få mina "härliga" stora kinder som både Julia och Henry får dras med till Julias besvikelse, haha!? Frågorna är många, jag är så nyfiken!
 
Mitt blodtryck låg på 120/60 vilket är ett perfekt värde. Har tidigare haft lägre tryck, men det här var ju kanon. Mitt järnvärde var dock enbart på 110 vilket innebär Niferex för min del. Jag vet att jag åt det även de förra graviditeterna, i alla fall under Julias, men jag kommer inte ihåg hur jag reagerade!? Vissa blir ju så otroligt hårda i magen. Jag ska i alla fall prova varannan dag till att börja med och se hur jag mår. Hoppas att det går bra, för blutsaft är ju ingen höjdare ALLS! Så gulligt ändå att bebisen tar vad den behöver och att mina värden blir sämre. Haha, eller hur?! ♥ Som den lilla parasit ett foster faktiskt är (fick jag lära mig i skolan). :* Kärlek!
 
Hepp, nu kallar flera ärenden. Handla stod visst på listan.. Vi tänkte köra lövbiff ikväll, det är ju så gott. Men till det behöver vi persiljesmör och någon god tryck som tycktes falla på min lott att införskaffa!
 



Ett underbart ultraljud
Skrivet

Den 8 juni kl 14:00 på SkaS i Skövde var det äntligen vår tur! ♥ Datumet som sedan mars känts som en evighet bort har passerat med råge (!) i skrivande stund, och jag kände att det var dags att skriva ner det innan minnet sviker mig alltför mycket.
 
Innan undersökningen åt vi lunch på Thai House, men nervös som jag var fick jag knappt ner en bit. Kände mig inte särskilt nervös, men det var ju uppenbart att jag innerst inne var det när jag helt plötsligt kände mig mätt utan att ha ätit något innan, haha. Nåväl, mot sjukhuset! Endast 10 minuter försenat visade en mysig sköterska in oss i ett undersökningsrum, och jag fick "dra ner byxorna och dra upp tröjan" innan jag la mig på britsen och fick en kall gel på magen. David satt intill och vi tittade tillsammans på skärmen framför oss som visade vår lilla bebis! Precis innan blev jag ännu mer nervös och hoppades för mitt liv att det faktiskt var någon där inne i magen, för tänk om jag bara inbillat mig alltihop? :'D Dessa tankar..
 
Men någon fanns allt där, och det var så otroligt häftigt att för tredje (!) gången få uppleva känslan av att se en liten sparkande krabat med tickande hjärta där inne i magen. Sköterskan tryckte ganska hårt mitt på magen ibland, något som ömmade ett par timmar efteråt. Hon visade de fyra hjärtrummen och dess klaffar, hjärnhalvorna, lillhjärnan, ansiktet som såg ut som en döskalle, njurarna och urinblåsan. Hon mätte den lilla kroppen, och hon mätte även lårbenet som var ca 2,5 cm. ♥ Händer och fötter fanns på plats, och enligt henne "verkade det vara en flicka". Då detta sedan innan var min gissning sken jag upp som solen. Inte just för att det var en tjej, utan mer för att jag gissat rätt! Dock är det ju inte med 100 % säkerhet, det kan ju lika gärna vara en liten gosse där inne, det vet vi! Och lika glada blir vi för det, givetvis! Davids första känsla var också en tjej, men han ändrade sig några veckor innan ultraljudet, haha. Det vore så roligt om det faktiskt är en tjej! Då har mina "första känslor för var det är" varit rätt alla tre gånger! 
 
Framflyttade blev vi, och det rejält! 15 dagar förflyttade hon oss vilket gav oss beräknat födelsedatum 11 november 2016. Det känns så overkligt det här. Dels att det faktiskt är på riktigt nu, och inte bara i tankarna att "det skulle vara mysigt med en till", men också för att jag aldrig upplevt en graviditet såhär års innan. Bägge tidigare graviditeterna har ju varit mer eller mindre exakta då båda barnen kom i maj! Blivit gravid i augusti, ultraljud i november/december, första rörelserna fram i december, stor mage på våren och sen födsel en varm försommardag! Riktigt spännande att få uppleva det även på hösten, och det är bara att hoppas på att bebisen förlåter sina föräldrar för att h*n fyller år så sent på året! ;) Och att det just blev 11/11 (vilket är i vecka 45). 11 är ett nummer som länge följt mig. Jag säger då det: antingen kommer h*n på beräknad dag eller också kommer hon någon dag i vecka 47 (4+7=11), vilket är 2 veckor senare. Mina tursiffror! Julia är född den 22 (2+2=4) och Henry den 16 (1+6=7). Dessutom såg jag tidigare i våras att namnet Julia har nammsdag på årets 47:e dag, haha! Kalla mig knäpp, men lite roligt är det ju faktiskt! :D
 
Är så tacksam för att jag får äran att uppleva detta!
 
Försökte ladda upp en bild utan framgång.. och nu börjar det bli sent! Försöker en annan dag!
Kram & ta hand om er! ♥