Vecka 25 (24+0) har varit den jobbigaste veckan för mig hittills! Tror att jag fick en släng av förkylning eller influensa, som satte sig i just magen. Det började med att jag vaknade på natten till onsdagen, av att Sessan drog ett glas i golvet så det sprack. Kan inte påstå att jag sov så djupt innan dess heller, men då kände jag direkt att jag hade väldigt ont i magen. Inte "gå och bajsa så ska du se att det släpper"-ont, utan mer "ligga i fosterställning"-ont. Vilket inte är så lätt i det här tillståndet, haha. Är så rädd att lilla bebisen ska mosas i så fall!

 

Hur som helst så höll smärtan i sig, och den satt i övre delen av magen. Detta gjorde att jag började må illa eftersom det tryckte så mycket, men jag klarade mig ifrån att kräkas. Dock hade jag väldiga sömnproblem. På dagen hade jag ont och kunde varken sitta eller ligga utan att det kändes obehagligt. Jag försökte gå så mycket som möjligt, men på grund av sömnsvårigheterna var jag något så fruktansvärt trött. Blä, det var en hemsk dag! Julia hade dessutom åkt på en massa feber och fick vara hemma från dagis. Jag skulle egentligen ha jobbat hela dagen men fick säga nej pga. Julia, vilket kanske var väldigt bra om man ser på hur jag mådde.

 

Det onda höll i sig även på torsdagen, även om det avtog lite. Det hjälpte faktiskt om jag satt som en hösäck! Försökte i början att sträcka på mig, för det ska ju alltid vara positivt har jag hört. Men inte i det här fallet. Jag satt på soffan som jag sitter på toaletten, hihi, då kändes det bra.

 

Som tur var blev det bara bättre. På lördagen sved det väldigt mycket i övre delen av magen, vilket antagligen berodde på att jag suttit ner väldigt mycket den dagen. Vi var bland annat på dop. På söndagen vaknade jag upp av att jag hade ont i svanken, men det släppte senare.

 

Tycker inte om att ha ont i kroppen. Självklart tänkte jag direkt: "jaha! Nu har man klarat sig såhär långt, jag som trodde att den här graviditeten skulle vara kanon hela vägen. Men det är klart att den inte är.." eftersom jag alltid tror att alla smärtor/krämpor ska hålla i sig resten av livet, typ. Haha. Men det är smällar man får ta. Allt kan inte vara bra jämt. :} Är dock väldigt glad för att dessa krämpor kommer nu, och inte för flera månader sedan. Nu kan man ju faktiskt stå ut, när det inte är så lång tid kvar! :}