Det verkar inte som att vi får någon mer snö i vinter... Lite tråkigt! Sportlovet är snart över och idag tog jag med barnen ut för att få lite frisk luft. Nåja, inte alla barn tyvärr. Julia är hos sin pappa i Skövde och kommer hem i morgon igen. Hon hade namnsdag i torsdags och önskade sig av hela sitt hjärta en svart- och vitprickig hund från ICA. "Vi har tyvärr inte råd", var mitt svar då hon redan har på tok för mycket gosedjur och ännu ett kändes väldigt onödigt. Men veckan innan när hon även då frågade om hon kunde få den, råkade jag svara "ja, du kan få den på din namnsdag i så fall". Attans! ;) När hon sen inte fick den på sin namnsdag i alla fall så kände jag mig väldigt elak, därför kunde jag bara inte hålla mig från att köpa den idag. Hoppas det blir en glad överraskning i morgon när hon kommer hem! (Det hemska är att jag redan nu VET att hon bara kommer leka med den första dagen.. kanske en dag till. Sen ligger den där.. bortglömd!). Men den är riktigt mjuk & go, och jag vet hur det känns för jag var helt såld på gosedjur när jag var liten. ♥

 

Nåväl! Vi har i alla fall varit ute hela eftermiddagen och benen har ännu inte tinat. Jag gick med Malva i vagnen och Henry tog sin springcykel, även om han faktiskt har lärt sig att cykla på sin "riktiga" cykel utan stödhjul. Så duktig! Han tog sina första tramptag 1/1-17, det såg så himla roligt ut! Jag kan verkligen rekommendera balanscyklar. Det är därifrån han har fått sin otroliga balans. Julia var betydligt äldre när hon lärde sig cykla, då utan en balanscykel att öva på!

 

Vårt första stopp blev i lekparken i Stadsparken. Henry gungade, åkte rutschkana och lekte med allt möjligt som finns där. Jag var inte sen med att haka på då det ju är riktigt bra träning! :D Vi var även på utegymmet som ligger precis intill, och jag blev ordentligt svettig faktiskt, haha. All träning är bra träning! Efter någon timme gick vi ner mot vattnet och kikade lite. Därifrån ser man hamnen, och Henry kom på att det vore roligt att leka på tåget som står ute på ena bryggan. Sagt och gjort. Dit gick vi och spenderade någon timme till kändes det som. Blåste som attans! Det var riktigt härligt att få lite egentid med sonen. Malva sov hela tiden och sover fortfarande. Oftast är Henry med David då han länge har varit och fortfarande är väldigt pappig. Med andra ord har det tack & lov inte funnits någon svartsjuka alls sedan Malva kom till världen, vilket ju är väldigt skönt i och för sig. Dock var det riktigt kul att det bara var jag och Henry. Det tyckte nog även han då han fick bestämma allt. Är storasyrran med brukar det vara på hennes villkor allting. ;)

 

 

Det hela började på lördagen den 5 november. Jag hade haft lite förvärkar hela dagen, samt dagen innan det. De var väldigt hanterbara och gjorde inte särskilt ont. Snabba var de också! Det räckte med ett fåtal djupa andetag så var de över sen. Jag pratade med min mamma i telefon under dagen, och vid något tillfälle frågade hon om jag känt några rörelser på länge. Njaa.. det kunde jag inte komma ihåg att jag hade gjort!? Jag var mest fokuserad på det jag trodde var förvärkar och hade inte tankar på något annat än det. Jag berättade i alla fall för David att jag nog faktiskt inte hade känt några rörelser på några timmar, och vi kom fram till att det var lika bra att höra av sig till förlossningen och rådfråga lite. På direktiv från barnmorskan i telefonen skulle jag dricka ett glas iskallt vatten och sedan lägga mig på vänstersidan och ligga så i två timmar. Sagt och gjort, och efter ungefär 2 minuter kände jag rörelser. :') Tack och lov! Det här var vid 18-tiden på lördagkvällen. Och jag låg aldrig i två timmar.. ;)

 

Ju mer kvällen gick så kom de där "förvärkarna" allt tätare. Vid kl 20 ringde jag tillbaka till förlossningen och berättade att jag hade känt lite rörelser då vi kommit överens tidigare om att jag skulle ringa och berätta hur det hade gått. David hade varit snäll och gått ut i förrådet och hämtat in pilatesbollen som jag älskade så mycket under värkarna med Henry. Jag försökte ta värkarna medan jag satt på den, men den här gången gillade jag den inte alls! Det var mycket mer bekvämt, faktiskt, att stå upp och luta mig mot något. I det här fallet blev det torkställningen till tvätten som stod i vardagsrummet.. Vi hade nämligen lagt på dynorna till utemöblerna där på "så länge" (ingen hade orkat lägga in dem i förrådet), och nu passade det perfekt att luta sig över dem.

 

Nåväl, värkarna var som sagt snabba och väldigt lätta att ta sig igenom. Endast 2-3 djupa andetag behövdes för att ta sig igenom dem. Därför trodde jag aldrig att det riktigt var igång.. tänk om det skulle hålla på såhär i flera dagar till!? Man har ju hört vissa skräckberättelser.. Vid 22-tiden tänkte vi gå och lägga oss, men redan då kände jag att jag absolut inte skulle kunna sova i det här tillståndet. Jag ville in till förlossningen och se om jag hade öppnat mig något. Det kunde ju vara så att det faktiskt dragit igång, men lika gärna kunna vara falskt alarm.. Jag ringde återigen in till förlossningen och berättade att värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum. De frågade om detta var första barnet "eeh, nä tredje, haha.." och de tyckte att det lät som att förlossningen var på gång. Välkomna in och kör lugnt i vinterväglaget! 

 

 

Värkarna kom var tredje minut i bilen och det var inte bekvämt. Ajaj! Jag som så gärna ville stå upp och ta mig igenom dem! Nu kändes det som att jag skulle gå av på mitten. Men som sagt: snabba värkar! 2-3 riktigt djupa andetag för att "rida med vågen", sedan var de över. Det kanske förresten är så länge en värk brukar hålla på? Haha, skönt i alla fall att de inte varar i oändlighet så att det finns chans för lite vila mellan dem.

 

Väl inne på förlossningen tog en mysig undersökterska emot oss och vi blev visade till förlossningsrum 6. Passande då det var den 6/11, tänkte jag! :) Jag fick stanna en gång i korridoten på väg tid för att ta en värk. c vPå med CTG:n och så skulle jag ligga i 20 minuter. Jag frågade undersköterskan om jag fick stå upp under tiden då värkarna gjorde så ont i liggande ställning. Det gick bra, sa hon! Några minuter senare kommer barnmorskan in och säger att CTG:n råkat läsa av min puls istället, och att det är mycket bättre att jag ligger ner. Aj.. Haha. Men inte mycket till val! Klockan var runt midnatt och jag var öppen 4-5 cm.

 

Efter CTG:n (som såg bra ut) efterfrågade jag återigen min kära pilatesboll som ju var SÅ underbar sist. Hahaha, att jag inte gav mig! Den enormt stora pilatesbollen använde jag inte alls utan tog värkarna stående, lutad mot sängen. Då förlossningen var nyrenoverad fanns numera ett badrum i förlossningsrummet! Jag kom på att det vore superskönt att duscha och att värmen borde ta värkarna rätt bra. Jag hade nämligen duschat flera gånger hemma under dagen och tyckt att det hjälpt bra. Sagt och gjort - in i duschen och på med rykande hett vatten! Där fanns en stol som jag satt på mellan värkarna, men när de var som mest intensiva så stod jag upp och lutade mig mot väggen. Och skakade! Skakade något så fruktansvärt i hela kroppen. Att klockan dessutom var mitt i natten gjorde att jag redan när vi kom in var SÅ trött. " Hur ska jag orka föda när jag redan är så trött att jag vill sova?".

 

När jag var så utmattad att jag inte orkade duscha mer gick jag ut och la mig i sängen igen. Jag bad om lustgas vilket jag också fick. ÅH vad skönt. Den hjälpte jättebra och jag fick genast känslan av att vara riktigt berusad! Dock inte att förglömma! Jag var sjukt förkyld och hostade så att jag hoppade i sängen.Jag hade haft den där sega förkylningen i ca 2 veckor innan. Hostat & hostat och inte känt den minsta tillstymmelse till doft. Vid 01 frågade jag barnmorskan om hon inte kunde kolla hur det gick "där nere". Hade jag öppnat mig något mer tro? Där och då har jag för mig att hon hade en del att göra, och det bestämdes att hon skulle titta hur öppen jag var vid 01:30 istället. Då skulle hon även ta hål på hinnorna! Vid 01:30 var jag öppen 7-8 cm, och vattnet togs. Det togs mitt i en värk vill jag minnas, och jag kände absolut ingenting. Minns inte ens att det blev blött!

 

När jag befinner mig i dessa ofattbara smärtor blir jag ganska inne i mig själv. Ligger och funderar över gud vet vad, lite som när man är riktigt berusad (som sagt) och går igenom livets alla händelser, hehe. Barnmorskan pratade med mig och det enda jag gjorde var att nicka eller skaka på huvudet som svar. Jag minns att det kändes EXAKT som vid förlossningen med Henry. Jag visste liksom innan vad hon skulle säga, och när jag svarade med mina nickningar och skakningar på huvudet gjorde jag det som i repris kändes det som. "Hur brukar du ligga när du föder?" "Brukar du ligga på sidan?" "Lägg dig på sidan, nej inte det hållet, andra sidan. Upp med benet här. Nej, inte det benet, det andra.". Haha, ja jösses! Dock fick jag inte tillräckligt med kraft så barnmorskan tyckte att jag skulle ligga på rygg istället, med benen upp som i en gynstol. Åh, herregud inte så! Det kändes inte alls bekvämt. Svanken gick av i varje värk kändes det som, hur skulle jag orka trycka på i den här ställningen? Dessutom var "hållaren" till benet (vad kallas det tro?) trasig och flyttades omkring hela tiden, så undersköterskan (som hade kommit in och dessutom börjat badda min panna utan att jag märkte det) fick hålla fast den så att mitt ben inte skulle dingla fram och tillbaka, haha. :')

 

Som förväntat. Kraften i mig tog slut. Två veckors hemsk förkylning som resulterat i väldigt lite sömn, och sedan in och föda mitt i natten (man tackar! :D). Nu var det dags att lägga ifrån sig lustgasen under värkarna för med den blev jag svagare. Lustgasen fick enbart användas mellan värkarna. När vattnet hade forsat ut "skyndade" barnmorskan på förloppet lite och öppnade upp mig resten med hjälp av sina fingrar. Jag hade några "kanter" som behövdes flyttas på, och DET mina vänner, det fick mig att känna mig levande vill jag säga. Så pass levande att jag nästan dog. Där och då undrar man varför, VARFÖR, man gett sig in på detta en gång till. Varför vill jag utstå denna smärta!? HUR är det möjligt att förtränga den!? Runt 02 tittade jag på klockan och undrade när bebisen tänkte titta ut egentligen. Kanske 02:04? Det vore ju coolt då det är mitt födelsedatum, hihi. Men hepp, inte 02:04, sekunderna tickade på. De hade satt på handtag på sängens sidor som jag skulle hålla i. Ner med hakan i bröstet och ta i! Barnmorskan var verkligen en sådan barnmorska som jag behövde. Pushade på mig riktigt bra. "Kom igen!" "Tryck på, lite till, lite till, LITE TILL!". Hela tiden högt och tydligt och sedan ÄNTLIGEN, 02:13, skruvade sig en liten, liten bebis ut.

 

"Va? Är den ute? Eller är bara huvudet ute?" (Henrys huvud kom ut i ena värken, men sedan fick jag vänta till nästa värk innan även kroppen gled ut.)

Men ja, hela bebisen kom ut direkt.

"Det blev en tjej", sa David som hela tiden stått intill och tittat och masserat mina onda lår under värkarna. Jag som nu låg med benen mitt i vädret kunde enbart höra detta ljuvliga skrik som kom med en gång. Mina ben var i vägen så det tog några evighetslånga sekunder innan jag fick se vårt barn. MITT barn! Så otroligt efterlängtad och redan högt älskad. ♥ Hon hade som sagt skruvat sig ut med huvudet och fick därför navelsträngen runt halsen. På grund av detta drog barnmorskan ut henne på en gång för att få bort navelsträngen. Enligt David hade den suttit runt halsen i ett fåtal sekunder, och som vi gått igenom i skolan: att ha navelsträngen runt halsen behöver inte betyda att det är farligt. Den kan sitta flera varv utan att det är farligt. Det som däremot spelar en stor roll är hur HÅRT den sitter. Det är då det kan bli farligt. Jag vet faktiskt inte hur hårt den satt, men då inga åtgärder vidtogs så antar jag att det inte vara någon större fara.

 

Upp på bröstet kom denna ljuvliga lilla skapelse. En liten minibebis. Min älskade lilla tjej. Stora, pigga ögon och mycket mörkt hår. Långa fingrar med långa naglar på. En liten, liten fistel vid örat, liksom farfar, pappa och storebror. En stor mun, men smala läppar jämfört med storebror. Spinkig jämfört med de äldre syskonen (jädrar vad här jämförs, hah!) och lite torra sprickor vid hand- och fotleder.

 

Vad hände där? Hade vi fått en bebis nu? Vi var ju inte ens framme vid beräknat födelsedatum ännu! Helt otroligt. Hon låg på min degiga mage en liten stund innan jag visade henne bröstet. Jag hade som plan innan att INTE visa henne bröstet, just för att se instinkten hos henne att själv leta sig fram. Men jag har för mig att David tyckte att det tog för lång tid, och därför visade jag henne i alla fall, haha.

 

Tidigare gånger har jag varit väldigt nyfiken på hur stora bebisarna har varit. Den här gången låg jag bara och njöt av vår lilla perfekta skapelse. Just när jag ligger där i sängen och ammar min lilla nyfödda så får jag... vääääääääääärldens hostanfall. Jag hostar så att jag gråter och kan inte prata. Lyckas i alla fall klämma fram att jag behöver hostmedicin, vilket jag senare får. Det kändes hemskt att ligga där och hoppa upp och ner, men jag antar att Malva var van med tanke på att jag hostat i några veckor redan.

 

Efter en för en gång skull väldigt god fika så kommer barnmorskan tillbaka och det var dags att väga och mäta.

Medan jag ligger kvar i sängen så frågar barnmorskan hur stora mina tidigare bebisar varit, och att denna minsann är betydligt mindre.

 

 

Liksom tidigare så sköljer tacksamheten över mig. Tacksam för att jag haft en normal graviditet, en normal förlossning och att jag fått ett friskt barn. Jag har längtat i flera år efter det här ögonblicket, och äntligen har det hänt. Nu har jag fått (ja, fått! Inte skaffat! ♥) en flicka, en pojke och en till flicka. Redan innan graviditeten trodde jag och (det ska man egentligen inte säga) hoppades jag på en liten flicka som jag kunde klä i gulliga klänningar och hårband. Några veckor in i graviditeten kände jag att nog var det en flicka alltid, även om jag inte var riktigt så illamående som med Julia, och tron styrktes när de på ultraljudet sa att det "verkade vara en flicka". Tänk att hjärnan kan känna av kroppen så pass. Helt otroligt! ♥ Återigen är jag helt säker på att man kan få allt man önskar, bara man har en positiv inställning och en stark vilja! 

 

Klockan är närmare 04 och det blir bara någon timmes sömn den natten. Då sängen står mitt i rummet vågar jag inte ha bebisen bredvid mig utan lägger henne i plastbaljan intill, inlindad i filtar. David låg i en resesäng på golvet på andra sidan om min säng och sov så sött. Och klagade sedan på att HAN var trött!? Killar alltså.. 

 

Fram på förmiddagen åker David in till stan för att köpa bebiskläder. Kläderna som vi haft med oss i strl 56 är på tok för stora, så kläder i strl 50 behöver införskaffas. Han hämtar även bilbarnstolen.

 

Sedan till namnet. Namnet! Det viktigaste av allt som jag gått och grundat på i närmare 9 månader. Här var hon ju. Min älskade Celina! Hon såg ju till och med ut som en Celina. Inte alls som en Esmeralda. Men David gav sig inte. Han gillade verkligen inte namnet Celina. Hundnamn, tydligen. I bilen påväg hem till de spända syskonen och mor- och farföräldrarna bestämde vi oss för att ge henne namnet Malva. Aldrig komma hem utan ett namn på bebisen. Har man haft en hel graviditet på sig att komma på namn, då är man enligt mig banne mig skyldig bebisen ett namn relativt fort. Det här gick långsamt ändå för att vara mig. Det tog 12 timmar från födseln till att vi hade namnet klart! :O Men nu känns det superbra! Hon ser ut som en liten Malva. 

 

 

Hej!

 

Här sitter jag nu, 11 dagar innan beräknat och har inget annat i tankarna än när bebisen har tänkt komma ut. I min almanacka som numera är slängd (då den var för gammal) hade jag ringat in de datum som jag trodde att bebisen skulle komma på. 4/11, 7/11 eller 11/11 var mina gissningar. Detta innan jag varit på ultraljud och fått den 11 november som datum. Riktigt spännande att det vad som händer! 4, 7 och 11 är ju som sagt "mina siffror", och jag ger mig inte, haha. Roligast vore ju om hon kom nu i vecka 44, den 4/11. Men det återstår att se! ♥ När hon än väljer att titta ut så lär jag kunna knyta an det till mina siffror ändå, det går ju nästan alltid (som med horoskop där man känner igen sig vad det än gäller..;).

 

Snart är ännu en graviditet förbi. Här & nu ser jag enbart fördelar med att bli av både sveda, värk och en stor mage som är i vägen och gör det bökigt att sova. Dock vet jag ju med mig att några veckor efter förlossningen brukar jag sakna den mysiga magen.. För visst är det mysigt att känna alla rörelser, sparkar och hickan där innanför skinnet. Den här gången har jag banne mig ingen moderkaka i framvägg i alla fall. Lägger jag handen på magen så är det inte många mm som skiljer mellan min hud och bebisens rygg/rumpa. Det känns så otroligt nära! ♥ Jag tror faktiskt att jag inatt drömde (otroligt, när jag knappt sover!) hur bebisen såg ut. Det läskiga var dock att den ännu inte var född och därmed inte var riktigt levande. Ögonen var som porslin ungefär, helt stilla, och jag kunde inte se minsta likhet mellan bebisen och Julia och Henry. Att jag alltid ska drömma massa konstiga drömmar under graviditeterna. Drömmer liksom hur jag tar ut barnet ur magen för att få titta på det och se hur han eller hon ser ut. Det måste bero på min nyfikenhet och vetgirighet som har följt mig genom livet, haha.

 

Allt är nu i alla fall färdigt inför ankomst. Sängen är monterad och bäddad. En mysig sänghimmel med belysning har kommit på plats också. Dock har vi ingen sängmobil! Tänker att det kan vänta lite då det ju kan vara roligt att ha den antingen pojkig eller flickig. Det kan ju faktiskt komma ännu en son till familjen. Den tanken är inte utesluten. :) Första dagarna tror jag inte att bebisen har så stor glädje av en sängmobil i alla fall, så ingen stress över det. Alla kläder är tvättade. Såväl nya som Julia och Henrys gamla kläder. Det roliga med bebiskläder är ju att oavsett om de är begagnade så är skicket som nytt i alla fall! Har hittat massvis med godingar i lådorna från vinden. :) Billigt och miljöävänligt!

 

Barnvagnen står också redo med en mysig åkpåse i. Bilstol har vi fått låna också, den ska bara monteras efter att bilen har fått sig en grovtvätt invändigt. Vi har sagt det nu i flera veckor, men det blir liksom inte av.. Att jag har åkt på något virus också med hosta, snuva och trötthet gör ju inte saken bättre. Dessutom är smärtan i övre delen av magen fruktansvärd och hindrar mig från att göra alldagliga sysslor. Diskar jag och fixar i köket i ca 20 minuter så är jag sängliggande sen i någon timme. Det gäller helt enkelt att välja vad jag ska lägga energin på då jag får sota för det i efterhand. ;)

 

Vad är det mer? Jo! BB-väskan. Den är inte klar än.. har faktiskt inte ens börjat! Kanske ska göra det nu.. ;) Hittade en bra sida på nätet som hade tips på bra saker att ha med sig. Såsom vattenflaska till exempel, och tofflor. Sist glömde jag strumpor..!? Det ska jag inte göra nu. Sjukhus är ju inte kända för sin värme direkt..

 

Ha det toppenbra nu så får vi se om vi hörs av innan bebisen är ute! ♥

 

 

Igår berikades vår familj med ytterligare två medlemmar, nämligen två små kissemissar! I somras då jag jobbade så frågade en kollega lite skämtsamt om det var någon av oss som ville ha katt. Hennes mammas katt hade nämligen (oplanerat) fått tre små kattungar som behövde ett hem. Jajamän, svarade jag då! De var precis nykläckta så väntan för oss kom att bli ganska lång.. Men så värt det! Barnen har pratat om detta i evigheter och äntligen har vi dem nu hos oss!

 

Ända sedan vi fick vetskap om hur katterna såg ut så var Julia intresserad av den grå katten. Namnet har efter mycket funderingar blivit Ludde! Vi har ju bara haft dem i ca ett dygn, men vi tycker oss redan se tydliga personligheter hos grabbarna. Ludde är busig och nyfiken. Leker med allt som går att leka med, klättrar i både gardiner och förkläden och springer redan upp och ner för trappan. Han klarar sig bra utan brorsan och vill på egen hand utforska sitt nya hem. Däremot är han ännu blyg för oss och ligger gärna en bit ifrån och vilar sig. Bär vi upp honom så spinner han dock! :)

 

Under förra veckan hade vi ett helt ljuvligt väder med både värme och sol. Ena dagen packade vi strandväskan och gick ner till Vättern och njöt av värmen till och med. Barnen badade fötterna och grejade med stenar. Inte visste jag att september var en sommarmånad? :D David har länge pratat om att han vill ha höst nu. Mysa ner sig inne i soffan med tända ljus framför en film utan att ha dåligt samvete för att man inte är ute i värmen.. Jag är ju inte den som inte vill ha värme, men nu börjar jag nästan hålla med honom! ;) Idag är väl egentligen första dagen som var lite råkall på morgonen. Så pass att Julia hade både fleece och skaljacka på sig. Hennes skola har alltid utedag på onsdagar, och nyttig fika ska skickas med (alltså vad är detta med att alltid behöva skicka med fika/mat!?!? Jag som trodde att jag var skonad nu när vi bytte förskola till Henry..). Idag fick hon i alla fall med sig en ostmacka, hallon, clementin (de är som godast nu!!) och en flaska vatten. Har kört med saft tidigare, men hon vill gärna "vara nyttig", så vatten fick det bli idag. Själv kan jag tycka att vatten är lite tråkigt, men egentligen får man väl inte skicka med saft då det ska vara "nyttig fika", men... det är väl ingen som ser det!? ;)

 

Jag har börjat jobba så smått inom äldrevården nu såhär i slutet av graviditeten. Äntligen hörde de av sig och jag har jobbat två pass förra veckan, samt att jag fick två inbokade pass den här veckan. Faktiskt helt perfekt! Jag blir otroligt trött och förra veckan krävdes det 2 dagars rehab för att åter igen vara på benen. Trots att jag inte gör något jobbigt! Antar att det är själva grejen bara, att åka hemifrån tidigt på morgonen, vagga omkring i korridorerna och ständigt vara alert ifall något händer. Det är uttröttande. Dock väldigt roligt faktiskt, och SKÖNT att komma hemifrån när man annars bara går hemma och grejar. Jag har tvättat som om ingen gud fanns den senaste tiden. Hela matsalsbordet på 1x2 meter är FULLT med kläder. Till 4 pers.. Haha, självklart är jag tacksam för att vi har kläder, men ibland undrar man vart allt kommer ifrån?!

 

Idag tänkte jag och Henry (som är hemma från dagis idag då han enligt sig själv får ont i huvudet för att alla barn pratar så mycket...?!) åka till Fralla för alla och leka lite och äta frukost. Mysigt! Förra onsdagen var vi också där och han satt som fastklistrad i mitt knä för att han var så blyg för de andra barnen. Skönt när jag vet var jag har honom. ;) Det återstår att se om han behagar leka idag?

 

Dags att göra sig i ordning!
Ha en toppendag. Bebis är redan i full gång med sin morgongympa ♥

En tillsynes grå och tråkig dag, om än väldigt varm faktiskt. Julia är i skolan och Henry är på förskolan... Eller näe! Det känns inte rätt att säga "förskolan". Dagis säger jag, det är vad det heter enligt mig även om det för flera, flera år sedan bytte namn till förskola! ;) Henry grät och klängde sig fast vid mig som vanligt vid lämningen, när ska det vända tro? Han är ju ändå över 3 år.. En känslig ålder det där! Det sorgliga är att han vaknade vid ca 05:30 i morse och grät. Han frågade om vi var lediga idag eller om vi skulle till dagis, och när jag sa att vi skulle till dagis började han gråta och ville absolut vara hemma med mig. Lilla gubben.. ♥ Efter mycket om och men kom vi i alla fall iväg till slut, och vid 13:30 ska jag hämta honom igen.

 

De senaste veckorna har bestått av ständigt städande här i huset. Det är rensat, undanplockat, dammsuget, våttorkat och ja, allt ni kan tänka er. Gräsmattan är klippt och trimmad och altanen är städad. Anledningen till detta spektakel är att mäklaren var här tidigare idag och kikade på vårt hem. När vi köpt huset fick vi nämligen en kostnadsfri värdering som vi ville använda oss av innan den gick ut (den går ut i januari 2017). Vi har ju bott här i huset nu i 2 år och 4 månader, och även om det inte syns så mycket utanpå så har det allt hänt en del inuti! Nästan alla rum är omtapetserade och har nya golv och lister. Vi har bytt diskmaskinen mot en nyare variant, satt in nya element på sina ställen, köpt en torktumlare, satt in en jordfelsbrytare, en fläkt i badrummet för att få ut fukt och renoverat värmepumpen (som kom på plats igår igen! Bra tajming där!). Staketet är vitmålat och ett stort trädgårdsland har istället blivit gräsmatta. Garaget är renoverat på utsidan och vi har ett stort trädäck med inglasad altan på baksidan (inte klart än dock). Fönstren är kittade och ommålade och väggar har rivits och satts upp på nya ställen. Ja ni hör ju själva.. David har inte legat på latsidan i alla fall, även om jag försöker bromsa honom ibland. :) Nåväl, nu hoppas vi att huset har stigit lite i värde i alla fall, och planerna är stora!

 

Det jag dock är mest sugen på just nu är att flytta ut vårt sovrum till allrummet och göra om lite här. Tapeterna var lite "beigedassiga" innan och vi strök bara över några lager med vit färg på det för att få upp ljusheten lite. Rummet ligger för övrigt i norrläge och har en balkong. Färgen var inte den bästa och resultatet blev därefter. Lite fläckigt och så. Och slarvigt.. eftersom jag var med och målade och verkligen suger på att måla! Rummet sträcker sig från sida till sida så det finns två snedväggar här. Ena snedväggen (den där vi ska ha sängen mot sen hade jag tänkt) är jag sugen på att sätta träpanel på. Så fräscht! När bebis får sitt eget rum sen så är nämligen tanken att vi föräldrar flyttar ut i allrummet. Jättemysigt ju! Vi sov här när vi renoverade vårt sovrum för snart två år sedan, och vi sov jättebra! Blir nog kanon. Tänk bara att ha en balkong i sitt sovrum! Det enda jag skulle vilja ändra på är utsikten.. Haha! Istället för en massa hus och asfalt så vore väl.. tja..VAD SOM HELST bättre? Ett gärde, en hage med hästar, en sjö, ett HAV.. Men jag kanske ska göra en Kalle anka-grej och sätta upp en stor bild på något istället!? :D Haha! Då kan vi ju ändra beroende på årstid.

 

 

Lite småglimtar från vårt hem. Överst till vänster är från allrummet, det med fläckiga väggar. Ett väldigt oanvänt rum just nu, ett för det mesta väldigt stökigt rum eftersom barnen drar ut sina leksaker dit hela tiden. Vi gjorde ett tappert försök att få en myskänsla med en fåtölj, lampa och ett bord. Men hey.. vem sitter någonsin där!? INGEN! Det står nämligen en stor soffa 2-3 meter bort (inte den på bilden), haha. :'D Betydligt mer bekväm än en fåtölj kan jag säga.

 

På bilden överst till höger ser ni en närbild på fondväggen i vardagsrummet och "matsalen" (matdelen, eller vad säger man!?). Och bilderna nere är från dessa rum. Lite hyllor ska upp på väggen bredvid klockan, men jag är ju som jag är. Livrädd att göra hål i nytapetserade väggar. Då får det se lite tråkigt ut tills det att vi bestämt oss för vad vi vill ha. Tänkte faktiskt göra det billigt för mig och köpa hyllplan och konsoller på IKEA vid nästa besök. Två hyllor tror jag blir bra. Visar resultatet sen!

 

Men till de goda nyheterna! Jag sommarjobbade ju på Hjo Camping i somras och trodde att jag kunde vara kvar där till stängning i slutet av september. Så blev det dock inte. Istället har jag nu gått hemma i flera veckor och städat i stället, haha, och dessutom sett till att Julia kommit in bra i skolan och skolat in Henry på sitt nya ställe. Helt sysslolös har jag därför inte varit! Men, hur rik blir man på att gå hemma? Jag tjänar inte ens ett ruttet lingon. Hörde därför av mig till vikarieförmedligen för mer än en månad sedan i tron om att jag ganska enkelt skulle kunna hoppa in som vikarie i äldrevården, men därefter inte hört något (jag har legat på och ringt dem igen..).. Konstigt tänkte jag, men det behövdes väl tydligen ingen hjälp då.. Fram till idag! Förut ringde vikarieförmedlingen och jag ska "skolas in" på ett boende här i stan nästa vecka. Jippi!! Jag hoppas för mitt liv att det kommer gå bra. Lite orolig är jag då magen ibland gör väldigt ont, men förhoppningsvis ska det gå. Jag är i dag i vecka 31 (30+4) och tycker väl i alla fall att jag borde kunna jobba fram till vecka 36-37. Lycka!! Hur lycklig det blir för Henry är däremot oklart.. det blir ju längre dagistider.. Men det ska nog fungera! Det kanske rentav är bättre och lättare för honom om han är där oftare och inte bara 15 timmar i veckan?

 

Nu är jag trött i fingrarna, haha! Vad långt det blev!
Puss och kram!

 Det finns också ett svart överdrag som kan sättas fast på liggdelen, och huruvida det kommer användas får helt enkelt bero på kylan.

Jag älskade vår Teutonia när Henry var liten, men jag ska väl inte sticka under stol med att jag varit bra sugen på ett köpa en ny vagn.. En Emmaljunga Super Nitro, white leatherette (som alla andra, haha). Den är ju SÅ otroligt fin, men samtidigt så otroligt dyr också. I alla fall för en som inte har något jobb. :} Nä men.. hade jag haft ett bra betalt jobb vet jag inte om jag haft lust att slänga ut 10 000 på en vagn i alla fall.. Jag var förresten inne på Polarn o Pyret häromdagen och FASADE över priserna där. Vem köper en jacka till ett barn för typ 800 kr? Eller en tröja i strl 74 för 299 kr? :O  Som barnet bara har en liten tid.. Känns så ovärt. Vi har faktiskt alltid kört på KAXS till barnen vad gäller skalkläder. Jättebra märke som har hållit bra tycker jag, och inte svindyrt heller! Har barnen då och då några dyrare märkeskläder så är de antingen ärvda eller presenter från min kära moder, haha. Minns att Julia i doppresent fick en jättefin röd overall från POP med tillhörande tossor som användes flitigt. Jag vann dessutom en vindfleeceoverall från samma affär till henne som också användes flitigt av både henne och Henry. Henry fick senare en jättefin Didriksonoverall som varit kanonbra! Men som sagt, det är ingenting jag själv köpt utan härliga, värdefulla presenter! ♥

 

På tal om vagn (igen), så har vi kommit överens om att vi ska köpa en ny till lillan i sommar istället, av märket jag nämnde ovan. Kanske inte just den färgen dock.. kan bli tråkigt om det kladdas banan och andra härligheter i den. ;) Vi provkörde den inne på Babyproffsen och David verkade gilla den lika mycket som jag. 

Det fina, virkade barnvagnshänget har ingen mindre än min granne gjort till mig. Så otroligt söt med små rävar i kjolar! Önskar att jag också kunde virka, det är ju så himla fint! Nu är vi redo för dig bebis. Eller nåja, nästan i alla fall. Än får du gärna dröja några veckor så att du klarar dig bra när du väl är ute. Men om du vill komma lite tidigare än bf är du välkommen! ♥

Bara för att man råkar vara barn nr 3 så behöver ju inte det automatiskt betyda att man måste ärva allt från storasyskonen, även om det är väldigt smidigt att vi redan har det mesta till både kille & tjej! :) Shopping pågår för fullt här hemma, trots att det faktiskt är 73 dagar kvar.. Men tiden går fort och snart närmar vi oss, då är det skönt att veta att man har litegrann redan. Och framför allt: sprida ut kostnaderna lite så att vi inte står där med ett miljonbelopp sen när det är en vecka kvar till beräknat!

 

Vi var inne i Skövde i söndags och råkade få med oss lite smått och gott hem. Bland annat skötbädden nedan då det var 50 % på den inne på Babyproffsen. Vi har fortfarande kvar en skötbädd efter Henry, en blå med Pingu på, men den är ju inte jättefräsch efter 3 års användning. Och sen är jag som jag är: tror jag att jag väntar en flicka så köper jag inget blått. ;} (Dock gjorde jag just det.. i söndags.. en body från Newbie som var ganska mycket blå faktiskt, men även rosa, vit och med spets, hah! Det var Julia som såg den och jag kan ju inte säga nej till henne!). Julia fick faktiskt en klänning hon också, i samma mönster! Tanken är att hon ska ha på sig den nästa vecka när vi ska på fotografering. Dags att föreviga familjen igen (senaste gången var när Henry var någon månad gammal) och det ser jag både fram emot och inte. Känner mig inte jättefräsch direkt, men resten av familjen kan säkert väga upp min icke stundande skönhet, haha. Fotografen är dock grym och hittills har jag inte sett ett enda foto från henne som inte varit underbart, därför tycker jag inte (och hoppas inte!) att vi är undantaget. ;)

 

Nyligen klickade jag också hem en åkpåse till bebisen. ↓ Jag kände och klämde på den inne på Babyproffsen också, men då den var 209 kr billigare på internet så slog jag till där istället. Haha, jag är så snål!! Men jag är faktiskt arbetslös och har inte mycket till val. Igår fick jag en sådär jätteskön känsla i hjärtat när jag var och handlade. En fattig människas känsla antar jag. Jag pantade burkar och flaskor för 42 kr, samt att jag återanvände gamla påsar när jag handlade mat! Hahahah, finns det någon goare känsla!? Dels att bli av med skräp hemifrån och dels kunna spara 4 spänn genom att inte köpa nya plastpåsar. Herregud.. David skäms kan jag säga. Men panta är bra för miljön tänker jag..

 

Men tillbaka till åkpåsen! Så mjuk och fantastisk! En ny åkpåse behövde vi egentligen inte då jag fortfarande har kvar en fräsch, svart påkåse som jag faktiskt vann (!) till Teutonian för ett par år sedan. Men då vi beslutat oss för att ha kvar samma vagn som vi hade till Henry så kände vi ändå att en ny åkpåse vore roligt. Dessutom är vagnen svart och det är ju inte roligt att ha för mycket svart heller. Att bebisen kommer i november är också en sådan grej som gör oss lite osäkra på om det verkligen behövs en ny vagn? Tänk om det blir en vinter full med snö och att det faktiskt inte blir så många promenader? Hmmm.. Näe, Teutonian blir bra!

Den 10 augusti var det återigen dags för ett MVC-besök. Den här gången var det bara jag och Henry som gick dit då Julia inte kände för att hänga med. Henry var dock mest sugen på att gå hem under hela besöket, haha. Inte jättelätt att prata med barnmorskan då, men det gick vägen i alla fall.

 

Till min stora förvåning låg livmoderns storlek precis mitt på kurvan, alltså varken större eller mindre än vad den borde vara (jag känner mig ju så stor!!!). Kan den ha varit 25 cm..? Åh, blev osäker! Ska be att få alla mina värden nästa gång, jag tycker att det är så roligt att ha och kunna läsa i efterhand. Enligt journalen hade jag en lika stor mage under Julias graviditet, medan den var större med Henry. Kan det bero på att det kanske är en tjej där inne i magen nu igen? ;) Julia vägde 3700 g och var 51 cm stor vid födseln, vilket var på den beräknade förlossningsdagen. Henry vägde 4380 g och var 53 cm stor, 11 dagar efter beräknat födelsedatum. Ser så mycket fram emot kommande förlossning och att få se vem den lilla där inne är!

 

Tidigare i somras kände jag en otrolig rädsla inför ännu en förlossning. Jätterädd för smärtan!! Jag har haft två helt normala förlossningar där barnen fötts vaginalt utan några komplikationer. Men det spelar ingen roll! Det gör JÄKLIGT ONT i alla fall. Sedan är inte jag av den typen att jag får värkar och föder inom 3 timmar.. Jag får värkar och föder först 12 (!) timmar efteråt, ungefär.. 

 

Nu känns det dock bra igen, och jag längtar så efter att få träffa vår lilla älskling. ♥ Jag följer mina egna råd som jag hade redan under första graviditeten: det är ingen idé att stressa upp sig och vara rädd inför något som man inte vet hur det bli! Så välkommen är du lilla bebis, vem du än är!

 

Åter till besöket! Mitt järnvärde hade gått upp några enheter och låg nu på 114 istället för på tidigare 110. Absolut inget jättedåligt värde, men barnmorskans råd var ändå att fortsätta med mina Niferextabletter som jag dagligen äter. Jag började ju med att ta en tablett varannan dag, just för att se hur kroppen reagerade. Dock reagerade jag inte alls dåligt (möjligen lite hård i magen) och började snabbt att ta en tablett varje dag istället, varje kväll efter tandborstningen för att inte glömma bort det. ;) Det enda som jag kunde ha varit lite mer påläst om (alternativt fått information om innan..) är att avföringen liksom ändrar färg.. Haha! Vilken hemsk och äcklig chock det blev! ;P Men det är väl det minsta problemet egentligen. Det är ju inte direkt så att någon ser det..

 

 

Det känns som att jag besöker MVC väldigt sällan, men det läste jag mig också till varför. Har man haft normala graviditeter och förlossningar innan behöver man inte besöka MVC lika ofta sedan. Jag har haft en gång i månaden hittills. I början av juli, idag den 10 augusti, och nästa besök är den 9 september. Skönt att inte springa ner trösklarna på stället. :)

 

Barnmorskan lyssnade även på hjärtljuden! Tog en hiskelig tid att finna dem, men efter en evighet hittade hon det väldigt starkt nedanför naveln. Det riktigt dånade i apparaten! Världens finaste galoppljud.

 

Blodtrycket låg på 120/60 har jag för mig, och sockret var bra. Härligt!

 

Hejsan på er!

 

Allt bra? Här är allt finfint. Mitt under sommarjobbet på campingen fick jag en veckas semester som tacksamt mottogs! Först räknade jag inte med någon längre ledighet utan några strödagar här och där, men en hel vecka (!) är ju jätteskönt. Hoppas på fint väder så att vi kan sola och bada ordentligt nu.

 

Idag, den 11/7, hade vi ett MVC-besök inplanerat och kl 13:00 var det dags. Hela familjen var samlad och det är en speciell känsla att nu ha med barnen på den här resan. Under min första graviditet var jag väldigt ensam (nåja, jag hade ju mina föräldrar på hemmaplan och Julias pappa, men han var sällan med på några MVC-besök) och det blev många MVC-besök för min del då vi försökte få bukt med mitt hemska illamående. Varje gång besökte jag dock mödravården på egen hand, men nu har jag alltså mina små skatter vid min sida hela vägen. Känns helt otroligt! Henry satte på plåster på mitt finger när jag fått stick i fingret och Julia fick pumpa upp blodtrycksmanschetten när vi skulle mäta blodtrycket. De kände sig jätteviktiga! Att finna hjärtljuden var inte det lättaste då lillan (skriver jag nu även om det är en kille) var busig och ändrade läge flera gånger. Men till höger om naveln, ganska långt ner, kunde vi höra de fina små hjärtljuden. Lilla älskling! ♥ Det slog mig nu att det idag är prick 4 månader kvar till beräknat födelsedatum.

 

Den 2 juli kände jag tydliga sparkar för första gången! Då var jag i vecka 21+0. En mäktig känsla. Idag (!) såg jag dessutom sparkarna tydligt utanpå magen. Wow! Är så nyfiken på vad det är för en liten krabat där inne.. Kommer hon vara mer lik Henry eftersom de är helsyskon? Kommer hon få mina "härliga" stora kinder som både Julia och Henry får dras med till Julias besvikelse, haha!? Frågorna är många, jag är så nyfiken!

 

Mitt blodtryck låg på 120/60 vilket är ett perfekt värde. Har tidigare haft lägre tryck, men det här var ju kanon. Mitt järnvärde var dock enbart på 110 vilket innebär Niferex för min del. Jag vet att jag åt det även de förra graviditeterna, i alla fall under Julias, men jag kommer inte ihåg hur jag reagerade!? Vissa blir ju så otroligt hårda i magen. Jag ska i alla fall prova varannan dag till att börja med och se hur jag mår. Hoppas att det går bra, för blutsaft är ju ingen höjdare ALLS! Så gulligt ändå att bebisen tar vad den behöver och att mina värden blir sämre. Haha, eller hur?! ♥ Som den lilla parasit ett foster faktiskt är (fick jag lära mig i skolan). :* Kärlek!

 

Hepp, nu kallar flera ärenden. Handla stod visst på listan.. Vi tänkte köra lövbiff ikväll, det är ju så gott. Men till det behöver vi persiljesmör och någon god tryck som tycktes falla på min lott att införskaffa!

 

♥

Den 8 juni kl 14:00 på SkaS i Skövde var det äntligen vår tur! ♥ Datumet som sedan mars känts som en evighet bort har passerat med råge (!) i skrivande stund, och jag kände att det var dags att skriva ner det innan minnet sviker mig alltför mycket.

 

Innan undersökningen åt vi lunch på Thai House, men nervös som jag var fick jag knappt ner en bit. Kände mig inte särskilt nervös, men det var ju uppenbart att jag innerst inne var det när jag helt plötsligt kände mig mätt utan att ha ätit något innan, haha. Nåväl, mot sjukhuset! Endast 10 minuter försenat visade en mysig sköterska in oss i ett undersökningsrum, och jag fick "dra ner byxorna och dra upp tröjan" innan jag la mig på britsen och fick en kall gel på magen. David satt intill och vi tittade tillsammans på skärmen framför oss som visade vår lilla bebis! Precis innan blev jag ännu mer nervös och hoppades för mitt liv att det faktiskt var någon där inne i magen, för tänk om jag bara inbillat mig alltihop? :'D Dessa tankar..

 

Men någon fanns allt där, och det var så otroligt häftigt att för tredje (!) gången få uppleva känslan av att se en liten sparkande krabat med tickande hjärta där inne i magen. Sköterskan tryckte ganska hårt mitt på magen ibland, något som ömmade ett par timmar efteråt. Hon visade de fyra hjärtrummen och dess klaffar, hjärnhalvorna, lillhjärnan, ansiktet som såg ut som en döskalle, njurarna och urinblåsan. Hon mätte den lilla kroppen, och hon mätte även lårbenet som var ca 2,5 cm. ♥ Händer och fötter fanns på plats, och enligt henne "verkade det vara en flicka". Då detta sedan innan var min gissning sken jag upp som solen. Inte just för att det var en tjej, utan mer för att jag gissat rätt! Dock är det ju inte med 100 % säkerhet, det kan ju lika gärna vara en liten gosse där inne, det vet vi! Och lika glada blir vi för det, givetvis! Davids första känsla var också en tjej, men han ändrade sig några veckor innan ultraljudet, haha. Det vore så roligt om det faktiskt är en tjej! Då har mina "första känslor för var det är" varit rätt alla tre gånger! 

 

Framflyttade blev vi, och det rejält! 15 dagar förflyttade hon oss vilket gav oss beräknat födelsedatum 11 november 2016. Det känns så overkligt det här. Dels att det faktiskt är på riktigt nu, och inte bara i tankarna att "det skulle vara mysigt med en till", men också för att jag aldrig upplevt en graviditet såhär års innan. Bägge tidigare graviditeterna har ju varit mer eller mindre exakta då båda barnen kom i maj! Blivit gravid i augusti, ultraljud i november/december, första rörelserna fram i december, stor mage på våren och sen födsel en varm försommardag! Riktigt spännande att få uppleva det även på hösten, och det är bara att hoppas på att bebisen förlåter sina föräldrar för att h*n fyller år så sent på året! ;) Och att det just blev 11/11 (vilket är i vecka 45). 11 är ett nummer som länge följt mig. Jag säger då det: antingen kommer h*n på beräknad dag eller också kommer hon någon dag i vecka 47 (4+7=11), vilket är 2 veckor senare. Mina tursiffror! Julia är född den 22 (2+2=4) och Henry den 16 (1+6=7). Dessutom såg jag tidigare i våras att namnet Julia har nammsdag på årets 47:e dag, haha! Kalla mig knäpp, men lite roligt är det ju faktiskt! :D

 

Är så tacksam för att jag får äran att uppleva detta!

 

Försökte ladda upp en bild utan framgång.. och nu börjar det bli sent! Försöker en annan dag!

Kram & ta hand om er! ♥

 

 

Hej vänner!

 

Hoppas allt är bra med er denna "sköna" (iskalla och gråa just nu) majdag. Vi har passerat mitten av maj redan och det är jag oerhört tacksam för. Varför? Jo, för att den 8 juni ska vi på ultraljud! Ja, ni läste rätt! Helt underbart fantastiskt! Då jag har bloggat ganska flitigt under de andra graviditeterna tycker jag inte att det är mer än rätt att även den här graviditeten blir dokumenterad med både text och bilder. Det är så otroligt roligt att läsa sen i efterhand!

 

Hade jag fått bestämma hade jag gärna varit gravid för länge sedan, men naturen ville annat. Och andra saker, som t ex skolan och sommarjobb som har fått gå före.. Vi har pratat om ett barn till under en lång period, men det har helt enkelt inte passat in i mitt liv. Och jag säger mitt liv eftersom det är jag som måste anpassa mig mest, haha. David har ett bra jobb vilket gör att en graviditet nu eller om ett halvår inte spelar någon större roll för hans del. Jag däremot är alltid krånglig. ;) Det här innebär ett studieuppehåll för min del, och jag ska faktiskt in redan nu i eftermiddag och prata med studievägledaren om hur jag ska gå till väga! :) Känns bra!

 

I söndags berättade vi det för barnen, och vilken respons! Julia blev helt otroligt lycklig och satt i mitt knä och slängde sig fram och tillbaka, "vi ska få en bebis", "mamma har en bebis i magen", "mamma är en bebis" osv. Helt överlycklig! Det är väldigt mysigt att få dela det här med henne nu när hon är så pass stor och förstår så mycket. Henry har inte haft så mycket kommentarer än. Han har bara frågat "hur kommer bebisen?" och "vad heter bebisen?". Och han säger "hur" men han menar "när", haha, så gulligt! 

 

På tal om Henry så fyllde han 3 år i måndags! Stora killen! Han har vuxit och blivit en klok och snäll liten kille. Och väldigt busig då han ständigt testar gränserna för vad han får och inte får göra.. Med sina 98 cm och 16,5 kg följer han sin kurva perfekt. Tänk att min lilla bebis ska bli storebror!! Tilläggas bör att båda barnen tror att det blir en lillasyster. Vi ska försöka ta reda på könet den här gången faktiskt, just för att vi inte gjort det innan och det vore roligt att testa nångång! Hoppas verkligen att lill*n vill visa oss, men ibland är de ju busiga! Vill den inte visa, ja då får det helt enkelt bli en överraskning! ♥

 

Grattis min fina 3-åring! ♥ Svårt att förstå att Julia var lika gammal när Henry föddes!
I present fick han en egen cykel och cykelhjälm, en radiostyrd bil, ett trumset och en Pettsonbok. På lördag vankas det släktkalas för både honom, Julia och David, som fyller år idag! ♥ Det här året kör vi alla under smma vecka.

 

Den 29 februari plussade vi! Ett smidigt datum att hålla koll på. På vår föreläsning i måndags pratade två barnmorskor om "Livets början", och då lärde jag mig att räkna ut det beräknade förlossningsdatumet på bästa sätt: Senaste normala mens + 7 dagar + 1 år - 3 månader. Där ska man ha datumet spikat! För vår del blir det den 29 oktober. Barnmorskorna menade att det nästan alltid stämmer överens med ultraljudet, men det återstår att se, haha. Jag lutar mer åt november.. 

 

Hoho i stugorna!
Jag vill inte gärna kalla det för ordning, men nog tusan börjar det likna något här hemma nu! Ord saknas för att beskriva min längtan efter att få in vitrinskåpet igen och kunna ställa tillbaka alla de glas och skålar som nu står framme på diskbänken/köksbordet och skapar OORDNING!

Helgen har gått ut på att tapetsera vardagsrummet,  och jag måste säga att jag är hyfsat nöjd med mina insatser. Få dit lim och torka bort överflödigt lim, det har i stort sett varit mina uppgifter. Nog så viktiga när det kommer till tapetsering! ;) Är så lycklig över att David gick med på den tapeten som jag önskade som fondvägg, det blir otroligt bra!! Kan knappt bärga mig innan jag får sätta upp gardiner och ställa dit möbler. Helt klart ett av mina största intressen. ♥ Inredning ♥

 

Förutom inredning så innehåller mitt huvud för närvarande otroligt mycket oro, ängslan, en gnutta depression men framför allt förtvivlan vad gäller min utbildning. Jag kan väl säga såhär: jag julpyntade mer än vad jag tentapluggade, vilket resulterade i ännu en underkänd tenta. Den här gången var jag ca 1,5 poäng ifrån godkänt vilket såklart känns väldigt irriterande. Samtidigt otroligt chockartat då jag trodde att jag skulle vara betydligt sämre än så. Men jag är inte den som deppar ihop över något så ytligt som ett papper och en penna som inte riktigt samarbetade, utan jag tänker att jag klarar det bättre nästa gång (den 4 mars = omtenta). Men förutom den här lilla omtentan så har jag väldigt mycket annat att göra också, nämligen;

» Filmseminarium & VFU-seminarium onsdag v.7
» Inlämning av VFU-uppgift fredag v.7

» Hemtentamen Diabetes fredag. v.9
» Gruppuppgift Borderline fredag v.9

» Seminarium gruppuppgift torsdag v.9

» Omtentamen patofysiologi & farmakologi fredag v.9
» Seminarium hemtentamen måndag v.10
» Tentamen psykiatri fredag v.10
» Tentamen farmakologi fredag v.11
» Tentamen somatik onsdag v.12

 

 

Förstår ni att mitt hjärta funderar på om det är värt att fortsätta pumpa på? Lite den känslan.. Jag kommer vara DÄCKAD efter detta. Vad har jag gett mig in på? Jag säger som alla frågor i uppgifterna: hur är dina känslor kring detta? Hur är dina tankar kring detta? Paniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiik. Lite så! Jag menar: när ska jag hinna inreda? När ska jag hinna leka med mina barn? När ska jag hinna prata med min sambo? 

 

Svar: Torsdag v.12. Om jag fortfarande är vid liv då, vill säga.

Här hemma råder det fullständigt kaos just nu! Sedan årsskitftet har renoveringen varit i full gång med målning av trappa, rivning av vägg, ny vägg uppbyggd, parkett som rivits bort, plastmatta som rivits bort (fyfan!!), vävtapeter som dragits ner, bredspackling, slipning, målning med tapetspärr - ja ni hör ju själva! Lyckligtvis är jag inte särskilt inblandad då jag istället tar hand om mat & barn! ;) David och hans pappa däremot - de jobbar på! Det blir en SÅN skillnad! Vilket ljus. Det är huset verkligen värt efter allt dystert mörker som legat över det i alla år. 70-talets mode var inte riktigt i vår smak om jag säger så, hehe. Och de som bodde här innan hade nog en förkärlek till mörkbrunt verkar det som..

 

Idag ser det ut såhär. Ett golv från Byggmax har börjat ta form och det börjar kännas som ett rum igen. Det ni ser ska, liksom innan, bli ett tv-rum. Även om det ser rymligt ut just nu vet jag att det mesta kommer att täckas av den enorma soffan när den sedan är på plats. Är bra sugen på en ljus soffa istället för den mörkgrå som vi nu har, men det kanske samtidigt kan vara en skön kontrast mot allt det ljusa? Väggarna ska ha ungefär den färgen som är där nu - ljusgrått/beige. Elefant hette pigmentet!

En bild på mig, iförd en ny tröja som jag köpte häromdagen. 25 år har jag nu hunnit bli!


Det firades i lördags med släktkalas hemma hos mamma och pappa (eftersom det är lite rörigt hemma hos oss). Alltid trevligt att träffa släkten och självklart passade jag på att servera smörgåstårta då det är min favorit! Den till höger gjorde mamma och den till vänster gjorde jag! Supergoda båda två. ♥



I onsdags (3/2) var Julia på sitt sista BVC-besök och det innebar ockå vaccin för hennes del. Något som jag är för eftersom jag ser fler fördelar än nackdelar med det. Vet att vissa anser att vaccin inte är något att ha, men efter en kurs i Mikrobiologi så anser jag att vaccin är väldigt bra! ;) Julia var jätteduktig och sa inte ett pip när hon fick sprutan i armen, och jag blev nästan tårögd. Är så otroligt blödig! 117 cm mätte hon nu, och nog är det lite skillnad jämfört med det första besöket då hon endast var 51 cm kort. ♥ Vi firade besöket med en mysig frukost på Vete & Råg.



Slutligen en bild på vårt sovrum som nu hunnit bli ett helt år. Övervåningen fungerar som förråd för bland annat spegeln som står borta vid väggen, och diverse andra prydnadssaker som vanligen står nere i vardagsrummet. Vi får väl se om allting får komma tillbaka till sina platser sedan, eller om jag kanske anordnar någon form av loppis och säljer av lite saker. Det vore nog inte helt fel! :D

I morgon påbörjar jag en veckas praktik på SkaS i Skövde. Den här gången är det psykiatri som gäller vilket jag ser fram emot. Nu; dags att göra i ordning barnen inför i morgon. Julia har feber och ska vara med farmor Majjan, men Henry ska vara på dagis.

 

På tal om annat så håller David och jag på att planera husets framtid. Planen är att ta oss till banken inom kort för att se om vi ens får låna något :') Det får vi hoppas, haha. Vi skulle så gärna vilja byta panel på husets båda gavlar då förra ägarna målat samma plankor ungefär 100 gånger med Ö&B färg! Kanske inte bästa kvalitén.. Dessutom vill vi få bort de vassa och hårda plattorna på baksidan där barnen gärna ramlar och slår sig och istället få dit trall. Snacka om i-landsproblem när man inte kan bestämma sig för vad man "vill ha". Skäms över att ens känna den känslan! Usch, borde vara tacksam att jag ens har tak över huvudet - vilket jag också är! :) 

Idag gjorde jag något som jag borde ha gjort för länge sen - jag sa upp våra gymkort! Vi har gett 500 kr/mån senaste året HELT I ONÖDAN då vi inte utnyttjat det alls. Förstår inte att vi inte fått tummen ur tidigare?! Planen har alltid funnits i och för sig, att jag SKA dit och träna.. Men orken har inte funnits. Eller lusten. När Henry var bebis tränade jag flera gånger i veckan, och jag sa det till tjejen på gymmet: är jag mammaledig någon gång igen så kommer jag tillbaka. ;) Det är banne mig enda gången jag tycker att jag hinner. Sedan har jag blivit fet på kuppen också, haha. Får skylla mig själv. Skämdes nästan när jag gick in på gymmet förut med tanke på hakorna som bosatt sig på mitt ansikte som inte fanns där på mitt förra besök. Höhö.

Ska försöka vara lite duktig i morgon trots allt, och försöka läsa lite om det som sägs på föreläsningarna. Fick dessutom vetskap om min kommande praktikplats idag. Om några veckor ska vi ut och se hur det funkar på psyk. Om jag är nervös? Svar ja!! Samtidigt som det är spännande så är jag så enormt okunnig och lite rädd för det mänskliga psyket.. Så.. oförutsägbart.. Vilket jag egentligen fascineras av! Haha, svårt det där.. Men lärorikt! Självklart har vi en uppgift samtidigt, men den verkar ganska lovande faktiskt. Ska bli en rolig termin det här! Termin 4/6. Jag är nästan i hamn ju för tusan! :')

Godnatt! 

Telefonen ringde 07:15, dags att stiga upp! Jag har börjat sätta barnen på dagis redan kl 8 för att hinna få ut så mycket tid till plugg som möjligt nu inför tentorna på fredag. Det är så skönt att slippa äta frukost och borsta tänderna innan lämningen, vilket gärna kan dra ut lite på tiden. Dock måste jag börja gå upp tidigare! Lättare sagt än gjort när man är en nattuggla och sällan somnar före midnatt. Barnen är också sjukt morgontrötta och är riktigt svåra att få upp på morgonkvisten. I morrn ställer jag klockan på 06:45 tror jag, så att vi slipper stressa. Jag ska i alla fall försöka komma upp!

 

För det här med stress alltså.. Dels sura miner från barnen, dels sura miner från mig. Jag vill komma i tid till saker och ting, hatar att vara försenad. Spelar ingen roll vad det gäller. Har jag sagt till dagis att barnen kommer kl 8, ja då vill inte jag komma fem eller tio minuter sent. Det är pinsamt. Men det händer nästan alltid! Bagatell, I know..

 

Igår hade jag lovat Henry att få ha på sig sin "myspys", vilket är en onepiece i fleece som han älskar! Den var dock smutsig vilket innebar att den fick sig ett åkande i tvättmaskinen igår. Tror ni inte att den här glömska mamman glömde att hänga upp tvätten igår? Jag stängde inte ens av maskinen tydligen.. eftersom den stod och blinkade i morse att den var färdig. Men sagt och gjort. Tack och lov är fleece ett material som torkar snabbt, och trots att den legat i tvättmaskinen hela natten så var den bara lite fuktig på sina ställen. Detta löstes genom att stå i trappan och hålla upp plagget framför värmepumpen. Det gick på några minuter så var den nästan torr, haha.

 

Mitt i allt kom jag på att vi har ett fönster precis nedanför pumpen, dock med en spetsgardin för som tur är! Stod nämligen bara i nattlinne vilket såklart åker upp lite när man sträcker sig upp för att komma åt värmen så nära som möjligt. Hoppas inte grannarna fick sig en trevlig syn där.. ;)

 

Julia blev ledsen för att jag var stressad och tjatade på henne att skynda sig, och hon var lite deppig på vägen till dagis då jag sagt åt henne att dra åt bältet ordentligt. När hon drog utåt istället för inåt och gnällde för att det inte fungerade brast det för mig och jag skrek till att "det kan väl inte vara så svårt!?". Hon blev tyst och Henry undrade varför jag blev så arg. Stackars små barn ♥ Det dåliga samvetet hugger tag i en efteråt.. Men det är omöjligt att vara lugn i alla situationer.. även om jag vill tycka att jag mestadels är en lugn och sansad mamma.

 

Lite för snäll kanske, eftersom Henry oftast tar till våld när han inte får som han vill. 
Detta måste ändras. Det är det värsta barn kan göra enligt mig. Att slåss. Igår fick Julia sopborsten i bakhuvudet vilket såklart gjorde ont, även om jag inte tror att Henry menade att slå till henne. Men han fick åka upp på sitt rum i alla fall och stanna där en stund.

 

Nu måste jag fortsätta plugga.
Kram

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej på er!

 

Stormen Helga har dragit förbi och jag är mer taggad än någonsin att börja blogga igen! Finns ju inget bättre än att sitta och titta tillbaka på bilder och minnas vad man gjorde. Mycket har hänt sedan sist kan jag väl säga. Vi är till exempel en familjemedlem mindre då Sessan har flyttat ifrån oss. Det var ett gemensamt beslut som vi tog då hon nästan dagligen (!) kissade och bajsade på allt som låg framme. Skor, väskor, kläder.. Allt! Det funkade helt enkelt inte. Tack och lov hittade vi ett nytt hem till henne där hon verkar stormtrivas, och vi ska faktiskt om bara en liten stund åka och hälsa på henne. Julia är hos sin pappa så hon följer tyvärr inte med, men vi andra ska i alla fall åka dit och säga hej. Vi får väl se om Sessan kommer ihåg oss! :)

 

Julen närmar sig med stormsteg, och tidigare idag (trots att det är lördag) var jag i skolan och skrev en omtenta i patofysiologi och farmakologi. Min första omtenta.. Men allt kan ju inte alltid flyta på! Är oerhört tacksam och lycklig över att jag i alla fall klarat de andra två tentorna den här terminen. Jag ser ljuset i denna mörka tunnel! Jag har hört att nästa termin ska bli snäppet lugnare! :) Skönt, då kan mitt liv börja igen! 

 

Efter tentan mötte jag upp David och Henry på Elins esplanad, och vi köpte bland annat hårfärg till mig och en pepparkaksdräkt till Henry inför kommande luciafirande på dagis. Flera storlekar förstora kläder då firandet alltid är utomhus (=Ur & Skur-dagis) och full vintermundering krävs. Julia fick ett nytt lucialinne då hennes förra blivit för kort. Det brukar alltid vara ett jättemysigt firande, och hur fint vore det inte med lite snö? Vi håller tummarna! :)

 

Jag hämtade även ut min julklapp som jag har beställt själv, haha. Lika bra att göra det själv så att man får det som man vill ha. Dessutom hoppas jag på ännu en ljuvlig present i år. Jag håller tummarna även där! ♥

 

Är det dags att köpa gran snart förresten? Det brukar alltid vara jag som står för den biten. Kungsgran ska det vara för att minimera risken för att det ligger barr överallt. I år är tanken att försöka hitta en liten, smidig gran. Vill inte ha den för maffig, utan mer söt. Kanske borde börja se mig om snart...

 

 

 

 

 

Snart, snart, snart är 140 timmars praktik över! Eller fyra veckor om man så vill..
Vilken tid! Vad mycket jag har lärt mig och hur säker jag börjar känna mig på vissa saker. Blodtryck, puls och p-glukos har jag inga som helst problem med längre. PVK klarade jag av att sätta idag och jag ger en massa injektioner dagligen, såväl intravenöst som subcutant. Att sjuksköterskeutbildningen även innebär en rejäl språkkurs var jag inte riktigt beredd på, men jösses vad mycket nya ord det är DAGLIGEN. Synkopera till exempel.. vad fasen är det? Jo! Svimma! Varför säger man inte bara svimma..? Näe.. synkopera ska det vara tydligen..
Ordet blåmärke används inte heller särskilt flitigt, utan hematom heter det.

 

På lördag går jag min sista dag och har fått till mig att det "ingår" att bjuda personalen på något som tack för den här tiden. Jomen självklart! Funderar på om jag ska baka något.. eller kort och gott köpa lite chips eftersom det trots allt kommer vara lördag? ;) Vi får se hur jag gör..

 

Blev idag erbjuden sommarjobb som undersköterska på avdelningen! Jag har ännu inte svarat på frågan, men visst låter det lockande. Vilken merit! :) Sommarjobb på hjärtmedicin! Det är en fantastisk avdelning på många sätt och vis. Härlig personal och en god stämning överlag. Tåls att tänka på, men det lutar åt ett ganska starkt JA! :)

 

Egentligen sitter jag här vid datorn för att jag ska påbörja min VFU-uppgift som ska vara inlämnad på måndag. Jag tänker skriva om förmaksflimmer eftersom det är en vanligt förekommande diagnos på avdelningen. Det pendlade mellan det och angina pectoris som också är väldigt vanligt där, men det blir nog trots allt förmaksflimmer.

 

På tal om annat så köpte jag mig äntligen ett klaffbord idag! Det ska målas vitt och sedan få bepryda något av rummet i vårt hem. Blir nog riktigt snyggt!

 

Kram

 

Om ni undrar vad jag håller på med för tillfället så försöker jag överleva. Hörde av av klasskompis att en kompis till henne som läser terminen före oss hade kommit med det bäst tipset för den här terminen: ÖVERLEV! I'm trying.. Shit. För närvarande är jag ute på praktik vilket är riktigt roligt och lärorikt! Att väckarklockan är ställd på 05:15 behöver vi ju inte lägga någon större vikt vid.. ;) Men faktiskt så uppskattar jag att gå upp själv om mornarna och bara kunna ta det lugnt. David har fått lägga om sitt schema på jobbet och lämnar därmed barnen på dagis vid 06:45. Tidigt även för dem..

 

Henry har varit hemma en längre tid då han gått på antibiotika, dock är det färdigt nu och de vanliga rutinerna kan sättas in igen. Man trodde att han möjligtvis hade drabbats av borrelia (men jag tror inte det) vilket gjorde att man satte honom på Kåvepenin i tio (!) dagar, tre gånger om dagen. Det var hårda dagar med en viljestark kille som ICKE ville ha sin medicin. Men det gick! Tack och lov att vi har våra underbara släktingar som ställer upp i vått och torrt! Farmor och farfar har varit till stor hjälp i dessa "hårda tider". :)

 

Under kvällen har jag suttit med en av alla de miljontals uppgigfter som lärarna givit oss. Ibland funderar jag på om det verkligen kommer att gå, men när jag nu har fått komma ut på sjukhuset och se hur det är att jobba där, då känner jag återigen hopp! Det är otroligt roligt! Bara det att jag har lärt mig att höra blodtrycket ordentligt är ett hallelujamoment! Och att få gå iklädd pyjamasliknande kläder är bara så skönt!

 

Att sticka in nålar i folk trodde jag till en början att jag skulle ogilla. Men VAD ROLIGT DET ÄR! Det är absolut inte läskigt över huvudtaget! Kanske beror det på att jag är så "inne i momentet" att jag inte tänker på vad det är som händer, men roligt, det är det! Lite svårt att hitta bra kärl ibland, man får liksom "göra runt" där inne under huden för att hitta rätt. ;) Lite klurigt är det dock ibland när jag ska försöka leva efter skolans regler, när det i praktiken ser så olikt ut.. Jag fick lite menande blickar på mig när jag spritade en patient i 30 sek innan jag skulle sätta en PVK. Höhö, men gör jag inte så i skolan så blir jag inte godkänd. Övrig personal kanske spritar i 3 sekunder.. 

Ojoj, jag saknar verkligen bloggandet! Det vore ju skoj med lite bilder också kanske, men det får bli en annan gång! :)

 

Åter till skolarbetet! Än ser jag inte slutet..

Kram!

 

Ursäkta för skruttiga mobilbilder, telefonen börjar ge sig mer och mer så det är ju TUR att jag idag beställe en sprillans ny lur! Rosa/guld dessutom, kan inte bli annat än bra! :} Gud vad jag längtar! Flera hundra kr billigare blev det också med nytt abonnemang, sådant gillas!

 

Idag var det självstudier för min del då jag i sista stund beslöt mig för att strunta i föreläsningen gällande tumörsjukdomar som vi har tenta på i JANUARI. Att plugga på det som istället ska tentas av om EN vecka, ja det känns snäppet viktigare. Mitt i djupa ventromboser och anemi så ringer de från förskolan och säger att Henry är sig olik; vill varken äta eller leka. Det var ren tur att jag inte åkt in till Skövde utan kunde åka och hämta hem honom med en gång. Hoppas inte att förkylningen är påväg tillbaka, men jag tror inte det. Han sken upp när jag kom och har varit glad och lycklig sedan dess. En smörgås och varm choklad på fiket gjorde nog sitt! Nu sover han gott i sin vagn med favoritvovven.

 

Henry är så rolig gällande hundar. Om han får välja bland en massa gosedjur så ska det ALLTID vara hundar. Jag vet inte hur många han har.. Dock är han livrädd för riktiga hundar, och vill alltid bli buren när han ser någon. "Jädd hondaj. Hoppaj!" Rädd för hundar för att de hoppar upp på honom, med andra ord. Hihi, hans farmors lilla 1,1 kg vovve Elvira har visst skrämt honom när hon rest sig mot hans mage för att komma nära.

 

Igår var Julia med kören i kyrkan och sjöng för världens barn! Hur hon såg ut då kan ni se på översta bilden. Så fin! Hon var väldigt nervös innan och var nära på att balla ur, men hon tog ändå mod till sig att stå med där framme inför en fullsatt kyrka. Jag, Henry, mormor och morfar satt och tittade. David käkade pizza och låg hemma i soffan och slappade, haha. För en gång skull! ;)

 

Idag ska Julia följa med sin dagiskompis hem för andra gången. Hon har längtat i flera veckor och idag var alltså dagen här. Det skulle enligt henne bli världens bästa dag!

 

Och i morgon väntar Leos lekland.. Vilken tur mina barn har! Men inte tänker de på sin kära moder som har en stor tenta om en vecka.. ;) Jag får hoppas att karman rycker in och gör så att jag klarar tentan trots att jag prioriterar mina barn före plugget.. Hoppas!

 

 

Vi har redan kommit fram till den 21 september och skolan har snart hållit på en hel månad (!). Inte en vettig sak har jag gjort! :D Jag förstår inte hur man kan bli så sjukt opeppad när man VET att det bara är två år kvar tills utbildningen är färdig? Egentligen är det ju galet skönt, men jag tror att min glöd försvann redan den första dagen då lärarna fullkomligt öste på information om allting som skulle hinnas med den här terminen. Så mycket moment, såväl praktiska som teoretiska. MEN DET ÄR ROLIGT! säger lärarna för att på något vis uppmuntra oss. Visst, när man väl förstår vad muskarina antagonister eller reversibla kolinesterashämmare innebär så är det säkert jätteroligt, det tror jag med! ;) Ibland kan jag bara önska att de inte tvingade oss att lära oss så mycket på så kort tid, haha.

 

Hur som haver så är det bara några få veckor kvar tills vi ska ut på VFU. Jag hamnade på hjärtmedicin vilket jag ser jättemycket fram emot. Tror att det kan vara riktigt givande och att jag förhoppningsvis kan känna igen någonting då vi gått igenom t ex hjärtsvikt, arytmier och kranskärlssjukdomar. Att min kära mor också jobbar i samma hus gör ju inte saken värre, då kan vi möjligtvis samåka dit (beroende på mina tider) och äta lunch ihop någon gång! :}

 

Då jag varit så tvär över livet den senaste tiden har jag helt enkelt tagit mig i kragen och ryckt upp mig lite. Insett att det finns värre saker här i livet än att 1) Slösa 1300 kr på ett vaccin som visade sig vara felaktigt, 2) Henrys regnkläder försvinner från dagis, 3) Henrys sittunderlag försvinner från dagis och ja, det var typ det. Jag vände på steken och beslöt mig för att skita i det. Surt, ja visst. Men det är väl bara att köpa nytt i så fall. Men se! Så fort man väljer att se livet från den ljusa sidan igen, då väljer även livet att visa den ljusa sidan mot en själv. Läkaren insåg att hoppsan, jag hade visst gjort fel, det här ska vi lösa "jag ringer dig på måndag när jag talat med min chef om det här" (de ringde idag men jag MISSADE det då jag hade föreläsning och mobilen satt på ljudlöst just då..). Trodde optimistiskt att de skulle ringa tillbaka en stund senare och har maniskt stirrat på telefonen i närmare 5 timmar, men icke. Får hoppas att de kanske, möjligtvis, antagligen inte, men kanske ändå väljer att höra av sig igen i morgon. Annars får jag väl ringa upp. Varför jag inte själv ringde upp idag kan man fråga sig, men den tanken slog mig tyvärr inte..

 

Henrys galonbyxor OCH sittunderlag hade tydligen följt med dagiskompisen hem istället, men var idag tillbaka på Henrys plats. Nu fattas bara galonjackan, som jag hoppas att samma familj råkat få med sig hem! Jag har sms:at med dem och de skulle leta..

 

Ni märker ju själva. Petitesser som inte är värda att engagera sig så mycket i egentligen. ÄNDÅ KAN JAG INTE SLUTA! :O

 

Något som dock gör mig så fruktansvärt lycklig är (förutom min familj) att garaget blev så bra. Såå bra. Så bra. Nu när David har spikat flera hundra spikar och slitit flera timmar om dagen i närmare en månads tid, då är det dags för mig att sätta upp en blomlåda och höja mysfaktorn en aning. Blomlådan är redan ihopsnickrad, den ska bara få sig en liten omgång med grå färg. Sedan ska här köpas ljung och lite andra höstiga blommor. Åh vad kul! Blommor har blivit en stor hobby för mig. Blommor och tidningen Sköna hem (som egentligen mest innehåller värdelös reklam. Jag ångrar att jag inte valde att prenumerara på Allt i hemmet istället. Men det ingick en så fin filt om jag tog några Sköna hem-tidningar, haha). Ja ni hör ju själva. Herregud. Men jag är en stolt tant på 24 vintrar! :D

Näe, klockan närmar sig 22 och jag ska läsa på lite inför ett möte med min nya studiegrupp i morgon!